Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att ta över som ny ledare för ett parti torde aldrig vara lätt. Förväntningarna är höga oavsett.

Maud Olofssons tid som partiledare för Centern tar slut i höst. Hennes efterträdare får den knepiga upp-giften att både förvalta ett gott borgerligt samarbete, och att leda ett krisande Centern upp på säkrare opinionsmässig mark.

Annons
På väg ut. Maud Olofsson meddelade i går att hon avgår som ledare för Centerpartiet vid stämman i september. foto: scanpix

Nyheten att Maud Olofsson kommer att avgå som Centerpartiledare i höst hade nästan lite av första snön-karaktär. Man vet att den kommer men ändå blir man förvånad när det händer.

Kritiken mot henne har funnits under en längre tid, såväl internt som ute bland väljarna. När elpriserna rusade i höjden i vintras var det Olofsson som fick på pälsen för det av konsumenterna. När partiet bytte fot i fråga om kärnkraften var det Olofsson som fick ta den största smällen – inte minst från centerpartister som sade sig inte längre känna igen sitt parti. Saabs vådliga balansakt under finanskrisen, och näringsministerns hantering av den, har också mötts av kritik från en del håll.

Alltsedan det skrala valresultatet i fjol har det spekulerats om Olofssons avgång och i går fick spekulationerna ett slut. Vid stämman i september kliver partiledaren Maud Olofsson åt sidan.

Olofsson verkade påtagligt nöjd med att ha fattat beslutet att frånträda partiledarskapet. Det svåraste, enligt henne själv, var att bestämma när det ska bli. Några synpunkter på vem som ska efterträda henne hade hon inte – inga som hon ville dela med sig av i alla fall.

Spelbolagen är dock redan i full gång med odds på ett flertal tänkbara kandidater till posten. Anna-Karin Hatt, it- och region-minister, är en lågoddsare hos flera spel-bolag, liksom jordbruksminister Eskil Erlandsson. Annie Johansson, som lyfts fram av flera kända centerpartister som Olofssons efterträdare, fanns först på tredje plats hos Unibet.

Olofsson liknade sin avgång vid att överlämna en stafettpinne. Lämnar man för tidigt är efterträdaren inte redo, lämnar man för sent kan det vara kört. I och med att Olofsson avgår i höst har nästa parti-ledare drygt två år på sig att bli varm i kläderna innan det är dags att lägga upp strategin för nästa valrörelse. För ett parti som den senaste tiden haft ett väljarstöd som gränsar farligt nära till riksdagsspärren på 4 procent kan två års ”varmkörning” behövas för att attrahera nya väljare.

Att ta över som ny ledare för ett parti torde aldrig vara lätt. Antingen ska man, som i Miljöpartiets fall, ta över efter populära ledare som fört partiets positioner framåt och förvalta något gott, och helst fortsätta på den inslagna, framgångsrika vägen. Eller så ska man, som i Socialdemokraternas fall, sopa ihop spillrorna av ett parti i kris, ena och leda partiet mot nya höjder. Förväntningarna är höga oavsett.

Den som tar över efter Maud Olofsson får den knepiga uppgiften att göra både och. Så länge Alliansen sitter i regeringsställning behöver det goda samarbetet mellan de borgerliga partierna förvaltas. Samtidigt behöver Centern gruppera om och ta ny sats för att få upp väljarsympatierna.

Centern har ambitioner att konkurrera med Miljöpartiet som det gröna alternativet i svensk politik. Ur såväl eget som borgerligt perspektiv vore det bra om Centern kunde locka över väljare från just Miljöpartiet. Det är bättre än att locka över väljare från de andra allianspartierna. På sikt vore det visserligen bra om styrkeförhållandena mellan allianspartierna kunde jämnas ut något, men att först få grönt sinnade väljare att byta sida vore ännu bättre.

Mer läsning

Annons