Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att under dessa förutsättningar försöka arrangera demokratiska val blir en tuff uppgift

Den bild av ekonomisk framgång som president Ben Ali velat visa upp för omvärlden har krackelerat. De auktoritära styren i regionen som sett Tunisien som ett föredöme har mer än en anledning att ompröva denna upphöjelse.

Annons
Stundens allvar. Fouad Mebazaa, tidigare talman i parlamentet, svors i fredags in som tillfällig president i Tunisien.

Det har gått snart fyra dygn sedan den folkliga revolten i Tunisien tvingade president Zine el-Abidine Ben Ali att fly ur landet. Det har varit kaotiska dygn men folk gläds åt och firar att den impopuläre Ben Ali äntligen är borta. En samlingsregering har utsetts i väntan på de demokratiska val som den tillfällige presidenten, förre talmannen Fouad Mebazaa, har två månader på sig att anordna.

Trots att motståndet mot Ben Ali förenar oppositionen i Tunisien är den splittrad – inte bara politiskt utan också geografiskt. En del oppositionsledare finns inte ens i landet. Att under dessa förutsättningar försöka arrangera demokratiska val blir en tuff uppgift.

Det faktum att Ben Ali inte längre finns kvar i landet innebar ju inte heller ett omedelbart stopp på de oroligheter som uppstått i samband med revolten. Det råder utegångsförbud nattetid och polis och militär gör vad de kan för att avstyra att det blir ett fullständigt kaos i det politiska vakuum som nu uppstått.

Medan tunisierna firar sneglar andra auktoritära regimer i regionen oroligt på utvecklingen. Det som gav upphov till revolten i Tunisien – missnöjet med den höga arbetslösheten, fattigdomen och den korrumperade eliten – är inget unikt för just Tunisien. Egypten, Jordanien, Algeriet och Marocko tyngs av samma problem och missnöjet frodas även där och en del bedömare tror att Jasminrevolutionen, som den tunisiska revolten döpts till, bara har börjat.

För en del auktoritära styren i området torde Jasminrevolutionen orsaka bekymmer på mer än ett sätt. Tunisien har varit en förebild, säger islamologen Rickard Lagervall till TT, genom att ”köra den kinesiska modellen,” det vill säga försökt hålla befolkningen välvilligt inställd till det auktoritära styret genom att lyfta fram de ekonomiska framgångarna. Det har nu visat sig att den strategin inte fungerat och det torde vara en omskakande insikt för de länder som haft Tunisien som förebild.

Hittills har det varit de styrande som omhuldat den tunisiska modellen. Detta kan vara på väg att ändras och det kan i stället bli de missnöjda folken som gör det – ”kan tunisierna så kan vi.”

Tunisien har därför omvärldens ögon på sig av flera olika anledningar – förväntningarna på samlingsregeringen, hur man klarar av att genomföra valet och respektera dess resultat. Ansvaret vilar till lika stora delar på samlingsregeringen och på oppositionen och folket Lyckas man kan Tunisien på nytt bli ett föredöme – fast på ett bra sätt den här gången.

Hela regionen skulle förlora på om Jasminrevolutionen går över styr och blir startskottet för våldsamheter som på längre sikt egentligen inte gagnar någon. På kort sikt kan det tvärtom fungera som argument för de auktoritära regimerna att hålla fast vid makten. De skulle kunna hävda ”se hur det går om man inte håller folket kort” och sedan ta tillfället i akt att dra åt tumskruvarna ännu mer.

Det skulle bli som att lägga locket på en tryckkokare och det vore en olycklig utveckling.

Mer läsning

Annons