Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Attans otur för V att Sjöstedt är en man.

Hade Jonas Sjöstedt hetat Janina Sjöstedt hade frågan om delat ledarskap knappast varit aktuell i Vänsterpartiet.

Annons
Favorit. Jonas Sjöstedt ser ut att ligga bra till för att leda Vänsterpartiet, men frågan är om det blir en eller två ledare.foto: scanpix

I helgen tog Vänsterpartiets styrelse ställning emot ett delat ledarskap enligt Miljöpartiets språkrörsmodell. Den avgående ledaren Lars Ohly hade redan tidigare uttalat sig emot att dela ledarskapet. Nu fick han med sig partistyrelsen, som menar att delat ledarskap i själva verket innebär en makt-koncentration.

Det låter krystat, men tanken är att partistyrelse och andra ledande i partiet förlorar inflytande till de båda ledarna, vilka skulle kunna agera mer på egen hand än dagens enda ledare. Så kan det kanske bli, men man kan lika gärna hävda att även två ledare behöver förankring bakåt.

När det gäller makt och inflytande finns i alla partier en tendens att anpassa argumenten i stället för att frankt redovisa de verkliga skälen. Här verkar det vara en maktkamp mellan olika grupper, där frågan om en eller två ledare blir avhängigt av vem man själv vill ska leda partiet.

Jonas Sjöstedt har fått mest genomslag i medierna och flest nomineringar. Men han har en besvärande nackdel: han är man. Vänsterpartiet vill framstå som Sveriges mest feministiska parti och då vore det för renläriga medlemmar pinsamt att låta mannen Lars Ohly efterträdas av en annan man.

Den slipade Jonas Sjöstedt var därför tidigt ute med att förespråka en övergång till delat ledarskap, vilket i praktiken innebär en man och en kvinna. Med en sådan modell blir det lättare för honom att kunna bli vald.

Sjöstedt är dock inte oomstridd i partiet. Lars Ohly skulle gärna se att Sjöstedt inte blir partiledare och chansen för detta ökar om det bara blir en ledare. Ohlys favorit Rossanna Dinamarca är också skeptisk till ett delat ledarskap. Hennes chanser ökar om det även i fortsättningen blir en partiledare.

I sak visar allt manövrerande varför partistyrelsen har rätt, även om den använder underliga argument för sin sak.

Miljöpartiets erfarenheter visar att delat ledarskap visserligen kan fungera väl. Men det förutsätter att de båda ledarna är starka personer och politiskt samkörda.

Ofta kan dock en av de två framstå som dominerande och då haltar modellen. Om de båda inte är politiskt samkörda och tillhör olika grupperingar i partiet kan ledarskapet bli oklart och budskapet mindre sammanhållet.

Vänsterpartiet har flera grupperingar och olika riktningar inom partiet. Risken är påtaglig att ett delat ledarskap kunde bygga fast motsättningar i stället för att öka partiets slagkraft.

Sjöstedt har inte Ohlys och andras kommunistiska barlast och har profilerat sig som en uttalad euromotståndare. När det inte går en dag utan att eurokrisen finns med i nyhetsförmedlingen får Sjöstedt en naturlig och lockande plattform.

Socialdemokraterna är i dålig form, vilket borde ge utrymme för Vänsterpartiet att växa. Det rödgröna samarbetet låste Vänsterpartiet i gemensamma ståndpunkter. Nu finns större utrymme för egen profilering. De senaste opinionsmätningarna har också visat en liten uppgång, men ännu har det inte blivit något riktigt genombrott.

Det är således lätt att se Jonas Sjöstedts fördelar. Bara attans otur för partiet att han är man. Det trasslar till i ett så feministiskt parti.

Mer läsning

Annons