Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Baltikum visar att det tycks gå att spara och lönesänka sig ut ur krisen.

Grekland ansöker nu om lånehjälp för att klara det ekonomiska stål-badet. Lettland antyder att åtstramningar kan lyckas, men det mänskliga priset blir högt.

Annons
I blickpunkten. Greklands premiärminister Papandreou, som inte själv kan lastas för tidigare statistikfusk, måste be om nödlån från euroländerna och IMF. foto: Scanpix

I går meddelade Greklands premiärminister Georgios Papandreou att landet begär att Euroländernas och Internationella valutafondens (IMF):s nödlån skall aktiveras. Beskedet kom inte överraskande.

Ny statistik hade visat att budgetunderskottet var 13,6 procent, ännu större än tidigare beräknat. Det antyddes dessutom att även dessa siffror kanske skulle behöva skrivas upp. Grekland har uppenbart inte kontroll på läget.

Grekland fick betala allt högre ränta på sina lån. Den var närmare 9 procent, långt utöver vad länder som inte är i kris får betala. Grekland hade knappast något val.

Euroländerna har erbjudit lån för 30 miljarder euro (knappt 300 miljarder kronor) och IMF för 15 miljarder euro (knappt 150 miljarder kronor). Det fanns inom EU motstånd mot att involvera IMF i att stödja en euromedlem, men till slut blev det ett gemensamt låneerbjudande.

I detta skarpa läge finns dock goda skäl, om man kan bortse från prestigen, att ha med IMF. Lånen till Grekland är inte villkorslösa, utan låntagarna ställer krav på att Grekland sanerar sina nedkörda statsfinanser. Grekerna har redan lagt fram förslag om högre skatter, frysta löner i offentlig sektor och höjd pensionsålder. De förslagen har dock mötts av strejker och andra protestaktioner.

Långivarna kan behöva kräva ytterligare åtgärder eller ställa Grekland till svars om det framlagda programmet inte genomförs ordentligt. Då skadar det inte att kunna skylla på ”världsbusen” IMF, som har till uppgift att gå in och sanera nedkörda

ekonomier. Det skulle ha nog ha varit svårare för euroländerna att ensamma driva igenom krav på nya nedskärningar eller skattehöjningar.

Det gäller också att inte oron sprida till fler euroländer. Portugal, Spanien och Italien har nämnts som andra länder med problem. Det skulle framför allt bli dyrt bli besvärligt om stora länder som Spanien och Italien skulle behöva villkorade stödlån.

Det är aldrig lätt att genomföra åtstramningar, allra minst mitt i en djup lågkonjunktur. Nedskärningar då kan fördjupa nedgången genom att arbetslösheten ökar och färre vågar handla. Det varnar premiärminister Gordon Brown för i den brittiska valrörelsen.

Våra baltiska grannländer ser dock ut att vara på väg att klara en stenhård åtstramning. De vill snabbt komma med i euron och har därför vägrat att skriva ned sina valutor trots att konkurrenskraften var urgröpt. Lettland har i stället kraftigt skurit ned de offentliga utgifterna och sänkt de offentliganställdas löner.

Det är allt annat än lätt att sänka löner, men de baltiska länderna har visat att det går. En del återstår dock att göra, lönerna i den privata sektorn skall behöva minska mer för att förbättra konkurrenskraften.

Det hade nog egentligen varit bättre att skriva ned valutan och kombinera det med en något mildare åtstramning. En devalvering innebär i praktiken också en lönesänkning genom minskad köpkraft, men den är snabb och lika för alla. Det hade varit mer rättvist.

För länder som Grekland, som är med i en valutaunion, borde utvecklingen i Baltikum ändå vara uppmuntrande. Det tycks gå att spara och lönesänka sig ut ur krisen.

Mer läsning

Annons