Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biståndet behöver vara långsiktigt.

Bistånd får inte vara kravlöst, men givarländernas krav inte heller leda till att det lätt mätbara ständigt prioriteras.

Annons
Omstridd. Biståndsminister Gunilla Carlsson sticker ut hakan och kräver mer styrning och större krav på resultat.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) vill ha hårdare styrning och större krav på resultat. Biståndsorganisationer är skeptiska, liksom även allianspartierna Centern och Kristdemokraterna. De oroar sig för att biståndet kan bli mindre långsiktigt. Biståndsmyndighetens Sidas ledning och Folkpartiet är mer positiva till Carlssons nya riktlinjer.

Det är inte första gången de borgerliga partierna drar åt olika håll när det gäller biståndet. Främst Folkpartiet och Kristdemokraterna har drivit på för högre bistånd. Enprocentsmålet, att 1 procent av Sveriges bruttonationalinkomst (BNI), skulle gå till bistånd, var en viktig markering och symbolfråga.

Moderaterna har hela tiden hållit emot kraven på höjt bistånd. Som den tidigare riksdagsledamoten Birger Möller framhåller i Frisinnad tidskrift har biståndet i årtionden varit en stridsfråga mellan Folkpartiet och Moderaterna.

I alla borgerliga regeringar har förespråkarna för enprocentsmålet vunnit. Sverige ger högst bistånd i världen räknat i andel av BNI. Det tydliga enprocentsmålet har också hindrat neddragningar av biståndet under ekonomiskt kärva tider.

I praktiken har dock biståndet naggats i kanten genom att fler insatser har definierats som bistånd. Kritiker har hävdat att skattepengarna har kunnat användas bättre om inte en viss summa alltid måste avsättas till bistånd varje år.

Alliansregeringen har således hållit fast vid enprocentsmålet. Men på ett annat sätt skiljer den sig från tidigare borgerliga regeringar. Biståndsministern kommer från Moderaterna, det mest skeptiska partiet i regeringen.

Det har givit en ny dynamik. Carlsson har kritiserat slöseri och ineffektivitet på ett sätt tidigare biståndsministrar inte har gjort. Med den utgångspunkten är det logiskt att kräva mer av styrning och hårdare utvärdering av projektens resultat. Samma sätt att resonera ligger bakom minskningen av antalet biståndsländer. Det är lättare att utvärdera färre projekt och länder.

Carlssons kritik har varit nyttig. Den har skakat om biståndsorganisationerna och debatten kring bistånd. Tidigare har enigheten om biståndets fördelar stundtals varit väl stor, och det har förhindrat kritik av missförhållanden och slentrian.

Det gäller dock att inte kasta ut barnet med badvattnet. Även i det välorganiserade Sverige syns problemen med resultatmål och styrda anslag. I dagarna har vi åter fått rapporter om hur landsting friserar siffror för att få del av regeringens kömiljard. Poliser har klagat över att de räknar pinnar, det vill säga ägna sig åt lätt mätbara insatser som att jaga fartsyndare i stället för att satsa på besvärliga utredningar av mer allvarliga brott.

Biståndet behöver vara långsiktigt. Då kan det ta tid att se resultatet av projekt. Risken finns att det blir för mycket av mätbara ting som vägar och broar, men mindre av attitydförändrande insatser för demokrati eller rättssäkerhet.

Därför är det bra att Gunilla Carlsson får mothugg. Biståndet måste som all annan verksamhet utvärderas och följas upp. Men kraven måste anpassas till att det handlar om bistånd, det vill säga verksamhet i fattiga och dåligt fungerande länder

Mer läsning

Annons