Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Camerons övriga samröre med den brittiska skandalpressen måste också ses som opportunistiskt.

Den brittiska premiärminstern David Camerons roll i avlyssningshärvan är omtvistad och stödet för hans regering är rekordlågt. Ändå kan han knappast beskyllas för något mer än dåligt omdöme.

Annons
Pressad premiärminister. David Cameron har det tufft i opinionsundersökningarna. I går gjorde han sitt bästa för att rentvå sig själv under ett långt förhör i det brittiska parlamentet.           foto: scanpix

Man kan ha många åsikter om David Cameron. Han är utan tvekan en tydlig ledare med svårt uppdrag. Samtidigt är han allt annat än fläckfri.

Hans rekrytering av skandalomsusade Andy Coluson är dock inget brott i sig, utan snarare ett exempel på dåligt omdöme. Något som inte ens Cameron själv tycks förneka. Under sin inledande deklaration inför gårdagens frågestund i parlamentet sade han att han med facit i hand aldrig skulle ha anställt Coulson. Det har han rätt i. Men man skulle kunna gå ett steg längre och säga att han redan 2007 borde ha förstått att han aldrig skulle ha anställt Coulson.

Cameron missade flera varningsklockor. Han värvade Coluson efter att denne avgått som chefredaktör för News of the World. Orsaken till hans lämnande var avslöjandet att tidningen hade hackat hovanställdas mobiler. Coulson var genom sin befattning ytterst ansvarig, men sade sig inte känna till avlyssningarna.

Cameron tvivlade dock inte på Colusons oskuld. Han utnämnde honom till och med till sin personliga medierådgivare. I maj 2010 avancerade Coluson till presschef, igen utan att ifrågasättas av Cameron som då nyss tillträtt som premiärminister.

I januari 2011 uppdagades att News of the Worlds biträdande chefredaktör Ian Edmonson varit den som beordrat telefonavlyssningen. Att tillvägagångssättet varit förankrat så högt upp i tidningens organisation gjorde det svårt att tro att det skulle ha undgått Colusons öron. Spekulationerna fick till slut Coluson att avgå åtta månader efter att han aldrig borde ha tillträtt.

Ändå verkade anklagelserna ta Cameron på sängen. Han menade att Coluson, som kanske var skyldig trots allt, i så fall hade ljugit för honom. Hans förvåning är svår att förstå. Det verkar märkligt att alla utom premiärministern anat vad som komma skulle.

Camerons övriga samröre med den brittiska skandalpressen måste också ses som opportunistiskt. Att han så ihärdigt har uppvaktat mediemogulen Rupert Murdochs bolag News International har skadat hans anseende.

Bland annat ska Rebekah Brooks, också hon en omtalad före detta chefredaktör för numera nedlagda News of the World, och Murdochs son James Murdoch ha gästat Camerons lantställe. Totalt ska han ha träffat News Internationalchefer vid 26 tillfällen sedan i våras.

Eventuellt kan Camerons avsikt ha varit att alliera sig med Murdoch för att försäkra sig om hans stöd. I tidigare val anses Murduchs fyra rikstäckande tidningar, framför-allt The Sun, har spelat en stor roll. Ändå borde Cameron ha insett att förbindelser med skandaltidningar i sig utgör en risk.

I dagsläget är stödet för regeringen föga förvånande rekordlågt. Enligt den senaste opinionsundersökningen från Reuters/Ipsos är hela 53 procent missnöjda med Cameron. Det är också uppenbart att han inser allvaret i sitationen. I tisdags avbröt han sin Afrikaresa för att kunna reda ut problemen.

Men mycket återstår för att Cameron och andra brittiska politiker ska förbättra sitt skamfilade anseende. Murdochskandalen har visat att politiker som hellre flirtar med skandalmedia, för att slippa granskning, än tar strid för sina principer utgör en risk.

Mer läsning

Annons