Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carl Bildt är väl mycket ”hejaklacksledare” för den turkiska regeringen. Varningsklockorna har börjat ringa.

EU får inte stänga dörren för ett turkiskt medlemskap, men frågetecknen har blivit fler om det styrande AK-partiet och om premiärminister Erdogan.

Annons
Inte riktigt vinnare. Premiärminister Erdogans parti fick nästan hälften av rösterna, men tappade mandat i det turkiska parlamentsvalet.foto: scanpix

Valet i Turkiet var i andel av rösterna en framgång för det styrande AK-partiet och premiärminister Recep Tayyip Erdogan. Partiet ökade med några procentenheter och fick 49,8 procent av rösterna. Så hög andel brukar i de flesta valsystem ge fler mandat än röstandel, och det gäller också Turkiet. AK-partiet fick 325 av 550 platser, knappt 60 procent.

Det turkiska valsystemet är dock mer komplicerat än så. Det har en extremt hög partispärr på 10 procent, så röster på partier med mindre än 10 procent påverkar inte mandatfördelningen. Politiker från partier med mindre väljarstöd än 10 procent kan däremot väljas in som partilösa – något flera kurdiska kandidater lyckades med den här gången. Det gamla statsbärande partiet CHP har moderniserats och ökade sin andel till 26 procent och fick fler mandat. Det ultranationalistiska MHP klarade tioprocentsspärren med 14 procent. Allt detta ledde till att regeringspartiet gick framåt i röstandel men ändå förlorade mandat.

Det betyder att AK-partiet inte på egen hand har de 330 mandat som krävs för att föra författningsförändringar till folkomröstning eller de 367 mandat som krävs för att ändra författningen med enbart parlamentsbeslut. Det var ett gott utfall. Det blir sällan bra när ett parti på egen hand ändrar grundreglerna för politiken.

Det styrande AK-partiet har en muslimsk bakgrund, men har fått beröm bland Tur-kiets vänner i väst. Under partiets styre har den ekonomiska tillväxten varit hög. Ekonomiskt genomgår Turkiet en snabb modernisering. Militären och domstolarna har tidigare gång på gång agerat som ”överdomare” i turkisk politik, men deras makt har begränsats på senare år.

Farhågorna från den tidigare ”ultrasekulära” eliten om islamisering har inte slagit in. AK-partiet har eftersträvat EU-medlemskap, moderniserat lagstiftning och gjort vissa öppningar om minoriteters rättig-heter. Det är visserligen långt ifrån vad som krävs för att Turkiet ska bli en väl fungerande demokrati och klara inträdeskraven för EU, men klart bättre än tidigare.

I den här valrörelsen har tongångarna dock varit hårdare. Premiärminister Erdogan vill gärna ha en stark presidentmakt och själv tillträda detta starka ämbete. I försöken att pressa ned MHP under tioprocentsspärren har nationalismen lyfts fram och respekt för minoriteter tonats ned.

Erdogan har uppmanat turkiska kvinnor att ha minst tre barn och avstå från barnomsorg utanför hemmet. När tidskriften Economist kritiserade Erdogan blev den anklagad för att ta order från Israel. När-mare 60 journalister sitter i fängelse, fler än i nästan något annat land.

Det finns motståndare till turkiskt EU-medlemskap som inte vill ha med Turkiet oavsett vad som händer i landet. Det vore illa om EU skulle stänga dörren till ett land som länge har sökt medlemskap och där förhandlingarna i sig kan driva på förändringar. Men Sveriges utrikesminister Carl Bildt är väl mycket ”hejaklacksledare” för den turkiska regeringen. Varningsklockorna har börjat ringa om det styrande partiet. Premiärminister Erdogan har visat mer auktoritära och konservativa drag när den egna makten ser ut att konsolideras.

Mer läsning

Annons