Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carl Bildt var allt annat än tyst och försynt när det handlade om frigörelse i Östeuropa.

Oljerika länder klarar sig ofta sämre än de borde. Libyen är inget undantag.

Annons
Gammal flagga till heders. Demonstranter i Stockholm använder den flaggan som användes i Libyen innan Muammar Gaddafi tog makten.foto: scanpix

När oljeproduktionen i Libyen drabbas ökar nervositeten. Priser stiger och placerarna flyr till ”säkra” valutor. Dit räknas alltjämt dollarn, trots att USA har statsfinanser i klass med krislandet Grekland.

Det visar hur beroende världsekonomin alltjämt är av oljan, vilket kan leda till nästa moraliska dilemma för västvärlden.

Saudiarabien har förklarat sig villigt att öka produktionen om den minskar på grund av oro i andra länder. Det låter betryggande för att hålla i gång den ekonomiska återhämtningen, men betyder att välståndet bygger på att den korrupta och religiösa diktaturen i Saudiarabien består.

Men det var ju just misstaget att välja stabilitet före frihet de demokratiska länderna säger sig inte vilja göra igen. Senast upprepat av den brittiska premiärministern David Cameron på besök i Egypten och Kuwait.

Men då kan demokratierna inte förlita sig på den saudiska oljan, utan behöver vara beredda att stödja frihetssträvanden också i det landet. Det kräver i sin tur ett mer målmedvetet arbete för att snabbt minska oljeberoendet.

Utvecklingen i Libyen är både oviss och skrämmande. En desperat regim tar till okontrollerat våld för att försöka bli kvar vid makten. Stora delar av landet tycks kontrolleras av oppositionen, men ännu har regimen inte brutit samman.

Libyen borde egentligen ha goda förutsättningar. Genom oljan är Libyens BNP per person mer än dubbelt så stor som Algeriets eller Tunisiens. Den är mer än tre gånger så stor som Egypten och Marocko.

En del framsteg har också gjorts under senare år. Enligt FN-statistik går nästan alla barn i skola och mer än hälften av alla universitetsstudenter är kvinnor. Levnadsstandarden stiger och födelsetalen faller.

Oljeinkomsterna borde göra att Libyen klarar sig bättre. Men som i flera andra länder leder inte oljeinkomster till förväntad tillväxt. De ger i stället de styrande bättre möjligheter att trots korruption och maktmissbruk hålla sig kvar vid makten.

Muammar Gaddafi har styrt Libyen i över 40 år. När han tog makten vid en militärkupp 1969 var det med löften att bekämpa korruption och maktmissbruk. Styret har varit oberäkneligt och Libyen har tidigare stött terrorister på olika håll i världen. Alla politiska partier har varit förbjudna. Utan oljepengarna hade Gaddafi knappast klarat att hålla sig kvar i 40 år.

På senare tid har förbindelserna mellan Libyen och västländerna förbättrats. Libyen har lovat EU att minska flyktingströmmen från Afrika. Med tanke på hur regimen nu behandlar det egna folket är risken påtaglig att människor som har försökt ta sig till Europa har behandlats mycket brutalt.

Som så ofta finns olika viljor och intressen inom EU. Den italienska regeringen har låtit ganska förstående inför regimen i den gamla kolonin. Det gör det svårare att enas om en tydlig linje i EU.

När EU väl enas har organisationen ett inflytande ett land som Sverige inte kan uppnå på egen hand. Därför är även uttalanden som inte är alldeles kristallklara viktiga, så länge de går i rätt riktning.

Men det borde inte hindra den svenska regeringen från att uttala sig mer tydligt. Carl Bildt var allt annat än tyst och försynt när det handlade om frigörelse i Östeuropa. Som utrikesminister 2011 kunde han gott tala samma klarspråk när det gäller kampen för frihet i arabvärlden.

Mer läsning

Annons