Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då handlade det i stort sett bara om USA och dåvarande Sovjetunionen och vapnet som kunde förgöra mänskligheten.

I och med 65-årsdagen av kärnvapenbombningarna borde man belysa nuläget som är allvarligare än på länge. Ändå är allmänheten inte alls lika engagerad som på 1950- och 80-talet.

Annons
Minnesstund. Ban-Ki-Moon talade i fredsparken under den ceremoni som markerade att 65 år har gått sedan kärnvapenbombningen av Hiroshima. FN:s generalsekreterare var bara en av flera gäster som för första gången deltog i minnesstunden.

I går var det 65 år sedan världens första atombomb fälldes. Det var uranbomben ”Little Boy” som exploderade över den japanska staden Hiroshima. Varpå omkring 140 000 människor dog. Ett par dagar senare, den 8 augusti 1945, släppte USA sin andra atombomb ”Fat Man” över staden Nagasaki. Ytterligare 70 000 dödades.

Under de decennier som följde växte en stark, folklig antikärnvapenrörelse fram. Men i dag har många av de organisationer som då bildades försvunnit.

Kanske beror det på att de gamla kärnvapenmakterna USA och Ryssland verkar vara inställda på nedrustning? Under det senaste kärnvapenmötet i april undertecknade den amerikanska presidenten Barack Obama och Rysslands president Dmitrij Medvedev New Startöverenskommelsen som förpliktigar båda länderna till att minska sina kärnvapenlager. Efter mötet meddelade också Ukraina att man ska förstöra sitt lager av höganrikat uran.

Vid första anblicken kan det alltså verka som att en global nedrustning påbörjats. Problemet är bara att nya länder återtagit tronen som de gamla kärnvapenmakterna klivit av. Hur dessa länder ställer sig till nedrustning och hur mycket kärnvapenmaterial de egentligen har är oklart.

Situationen i Pakistan är allvarlig. Landet har troligtvis mellan 60 och 100 stridsspetsar och har sagt att någon nedrustning inte är aktuell så länge grannlandet Indien har kvar sina kärnvapen. De talibanska grupperna i Pakistan innebär ytterligare en risk. Ingen törs tänka på vad som skulle hända om den pakistanska regeringen skulle störtas och talibanerna fick makten.

Nordkorea är ett annat orosmoment. Vid flera tillfällen har man gjort så kallade provsprängningar, ibland öppet och ibland i mörkret av hycklerier. Några gånger har också ledaren Kim Jong-Il gett sken av att vara bredd att diskutera, med sedan gjort en kovändning och hoppat av förhandlingarna med FN eller USA. Sanningen är nog att få vet vad som egentligen händer i en av världens sista kommunistregimer.

Svenska Dagbladets korrespondent i Tokyo berättade i går om boken The Peddling Peril. Författaren David Albright, som grundat det amerikanska institutet för vetenskap och internationell säkerhet, skriver om den internationella handeln med kärnvapenmaterial. Han beskriver bland annat hur Kina blivit ett ”shoppingparadis för kärnvapensmugglare”.

Uppskattningsvis finns i dag 150 000 bomber av Hiroshimastorlek. Albright tror att material till 100 000 till cirkulerar och han nämner Iran, Syrien, Burma och Al-Qaida som exempel på länder (och nätverk) som illegalt försöker bygga kärnvapen.

På många sätt var det var enklare på 1950- och 80-talet. Då handlade det i stort sett bara om USA och dåvarande Sovjetunionen och vapnet som kunde förgöra mänskligheten. Det gjorde att det för många blev självklart att aktivt ta ställning.

I dag är det svårare att sätta sig in i kärnvapenfrågan. Den upplevs som abstrakt och avhandlas främst på internationella toppmöten av världens utrikesministrar och presidenter. Ändå tyder mycket på att dagens situation, om än komplicerad, är minst lika farlig som läget under kalla kriget. Därför borde det vara dags att återuppliva den gamla antikärnvapenrörelsen.

Mer läsning

Annons