Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags pröva att tycka vad man tycker?

Taktiskt tyckande tycks inte löna sig i längden.

Annons
Skräckscenario för alliansen. Den brittiske premiärministern John Major förde en ansvarsfull och framgångsrik ekonomisk politik, men förlorade ändå valet 1997 stort. Foto: AP/TT

De etablerade partierna har två helt olika sätt att möta konkurrensen från Feministiskt initiativ (Fi) och Sverigedemokraterna (SD): Omfamning för Fi och utfrysning av SD.

Inget verkar fungera särskilt bra. Därför finns skäl att låta åsikterna utgå från vad som sakligt bedöms rätt i stället för vad som framstår som det för stunden taktiskt smarta.

Opinionsmätningarna duggar tätt och de är ingen uppmuntrande läsning för allianspartierna. Det gäller särskilt Moderaterna, som i Expressens och Afton- bladets mätningar ligger under 20 procent. Ett valresultat i närheten av de siffrorna skulle leda till att många moderater förlorade sina platser i riksdag, landstings- eller kommunfullmäktige.

Nu kan alliansen hoppas att de senaste mätningarna har påverkats av utgången i EU-valet. En mätning i Metro gav också bättre siffror, särskilt för Moderaterna.

Alliansens dåliga siffror kan uppfattas som orättvisa. Svensk ekonomin tuffar på och budgeten är i rimlig balans. Men ändå är det så motigt för regeringen som helhet.

Ett skräckscenario finns att hämta från Stor- britannien. Där hade den konservativa regeringen under premiärminister John Major 1997 lyckats få ned budgetunderskott och fått fart på tillväxten.

Men det var som om de flesta väljarna struntade i de ekonomiska framgångarna. De uppfattade de konservativa som trötta och oeniga efter ett långt regeringsinnehav.

Valet blev en brakförlust och Labour under Tony Blair tog över. Det dröjde sedan flera år och var först när underskotten återkom under Labour som Majorregeringens insatser erkändes fullt ut.

Så illa borde det inte behöva gå här, men det råder uppenbar oro, särskilt hos Moderaterna. Åter ställs frågan om politiken ska gå till höger eller vänster för att återta förlorade väljare.

Det handlar då om att anpassa politiken efter flyktiga väljarströmmar. När det gäller partier med ett positivt budskap i tiden, som Fi nu och en gång, Miljöpartiet, vill partierna gärna anpassa sig till nykomlingarnas krav för att behålla väljare.

När det gäller mer ovälkomna nykomlingar, som Sverigedemokraterna, gäller handlar det i stället att markera avstånd och få väljarna att skämmas om de funderar på att rösta på SD.

Rent taktiskt verkar ingendera modellen fungera. Miljöpartiet kom ändå in i riksdagen, och om de andra anpassar sina åsikter till Fi kan väljarna föredra originalet. Trots åsikts-karantänen fick SD nästan 10 procent i EU-valet.

Därför kan det vara dags att ”tycka vad man tycker”.

Visst bör de egna åsikterna prövas en gång till när nya partier och krav dyker upp. Men om det saknas sakliga skäl att byta en tidigare intagen ståndpunkt bör partierna stå fast.

Opinionsbildning kan vara kortsiktigt besvärlig jämfört med opinions-följning, men ger i längden mer respekt och stadga.

Mer läsning

Annons