Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför finns en påtaglig risk att de ledande i EU inte vill erkänna att de underskattade problemen med euron.

Nu sägs det enda sättet att rädda euron och bemästra krisen vara att fler beslut fattas centralt i EU. Men stora förändringar bör inte beslutas genom vad som ter sig som en utpressningssituation.

Annons
Bekymrad. Efter att tidgare ha talat om euron som en stor framgång varnade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso för att EU står inför sin allvarligaste kris någonsin.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har stundtals påmint väl mycket om Bagdad-Bob, Saddam Husseins talesman som ständigt hävdade att allt var bra. ”Bryssel-Barroso” har för sin del förklarat att euron är en stor framgång och att problemen var på väg att lösas. Allt färre har trott honom.

När Barroso i går höll (i ett försök att efterlikna USA:s president) sitt årliga tal om tillståndet i unionen var budskapet desto kärvare. EU var i den största krisen i organisationens historia. Lösningen innebar mer centralisering av beslutsfattandet, där kommissionen skulle bli en ekonomisk regering för EU. Det krävdes en starkare integration av beslutsfattandet och en större central budget. Det behövde bli mer överstatligt beslutsfattande med en starkare roll för kommissionen.

Det kom inte på fråga att Grekland skulle lämna euron och Barroso ville införa en skatt på finansiella transaktioner. Det kräver dock enighet. Flera länder, som Storbritannien och Sverige, är emot om den inte införs i hela världen.

Om inte alla var med tyckte Barroso att eurozonen kunde införa skatten på egen hand. Därutöver ville han minska kravet på enighet för att påskynda integrationen, något som kräver en förändring av EU:s grundlag.

I går fattades en del beslut som kan stärka euron. EU-parlamentet röstade ja till ett förslag om skärpta regler för budgetdisciplin, finska riksdagen godkände den utökade krisfonden för euroländerna. Trots detta var finansmarknaden åter orolig.

Grekland borde inte ha släppts in i euron, och knappast heller Italien. De bröt båda mot gällande regler och Grekland fuskade dessutom med sin statistik. Nu hävdas också från flera håll att en valutaunion inte kan fungera utan en samordnad finans- och skattepolitik, något VLT och andra ja-anhängare i folkomröstningen om euron hävdade inte behövdes.

Det är alltid besvärligt att acceptera att kartan inte stämmer med verkligheten. Det gäller särskilt för projekt och åtgärder där de ansvariga har satsat mycket prestige. Därför finns en påtaglig risk att de ledande i EU inte vill erkänna att de underskattade problemen med en gemensam valuta. Nu ska euron räddas med mer makt åt EU centralt, just till dem som inte insåg (eller berättade om) riskerna med dagens konstruktion.

Det finns argument för att fortsätta integrationen och skapa en fullvärdig ekonomisk union där fler beslut fattas centralt. Men det är ett mycket stort steg, som inte var aktuellt så sent som vid förra fördragsändringen. Redan denna förändring mötte motstånd, och fördes i hamn genom att kosmetiskt ändra skrivningarna och att låta Irland folkomrösta tills det blev ja.

Det finns dock även skäl att avstå från centralisering. EU har ingen gemensam debatt och ett komplicerat beslutssystem. Det kan göra att besluten blir sämre än om de fattas närmare människorna. Demokratins vitalitet kan också minska om mer är reglerat i Bryssel. Vi kanske som väljare föredrar svampplockning framför att rösta i val som betyder mindre än förr.

Därför kräver ett nytt EU-fördrag en eftertänksam och omfattande debatt. Det bör inte genomföras genom hot om ekonomisk katastrof om inte mer makt förs över till EU.

Mer läsning

Annons