Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därmed är det omöjligt att hålla och sköta minkar på ett sådant sätt att de kan bete sig naturligt.

Minkar lever i små burar och äter varandra. Uppfödningen strider mot djurskyddslagen, men kan fortsätta delvis tack vare avståndet mellan nutidsmänniskan och farmarna.

Annons
Ett ovärdigt liv. Djurrättsalliansen avslöjade i går att minkar ofta lever under vidriga förhållanden. De rödgröna vill förbjuda minkfarmarna, medan alliansen verkar försvara fortsatt pälsdjursproduktion.

Sverige är ett land med en human inställning till djur. Vi har också en av världens bästa djurskyddslagar och en stark djurrättsrörelse. Våra djurparker håller hög internationell standard, våra veterinärklinker är väl utvecklade och vi föredrar att äta djur som har levt bra liv. Kort sagt tycker vi att det är fel att missköta försvarslösa varelser med päls, fjädrar och fjäll.

Problemet är bara att djurskyddslagen inte alltid går att implementera. Enligt djurskyddslagens fjärde paragraf ska djur som föds upp för pälsproduktion ”hållas och skötas på ett sådant sätt att de kan bete sig naturligt”. Den formuleringen gör det i stort sett omöjligt att föda upp minkar.

Vilda minkar rör sig ofta flera kilometer per dag och lever både i vatten och på land. Sådana förutsättningar kommer minkfarmar aldrig kunna tillhandahålla. Därmed är det omöjligt att hålla och sköta minkar på ett sådant sätt att de kan bete sig naturligt.

Att ha en lag som 75 farmare bryter mot varje dag fungerar inte utan leder bara till en urholkning av djurskyddslagen. Men den slutsatsen tar oss bara fram till nästa vägskäl: ska vi förbjuda minkfarmar eller ska vi skriva om djurskyddslagen?

De rödgröna, med Vänsterpartiet i spetsen, vill avveckla minkfarmarna och hänvisar till den statliga utredning som år 2003 kom fram till att minkfarmarna skulle få sju år på sig att förbättra minkarnas förhållanden. Eftersom inga förändringar har skett verkar man anse att ett förbud är det enda alternativet som återstår.

Men alliansen, som vissa anser har räddat den svenska minknäringen, verkar stå på sig. Maud Olofsson sade i går till TT att hon vill ha en fortsatt minkuppfödning i Sverige. Att förbjuda produktionen tror hon bara skulle flytta problemet utomlands. Regeringen har tidigare även röstat ned förslag om stärkt djurskydd.

För en gångs skull finns alltså en enkel fråga och två tydliga svar som vittnar om vad som väntar om den ena eller andra sidan vinner valet. Skulle de rödgröna ta hem segern lär det bli förbjudet att föda upp pälsdjur, vilket skulle innebära att Sverige skulle fortsätta vara ett land som identifieras med en stark djurskyddspolitik. Om alliansen får bestämma och minkfarmarna blir kvar kan det i stället ses som en markering på att Sverige är på väg bort från sin tidigare tydliga position i djurskyddsfrågor för att i stället prioritera andra områden.

Frågan om minkfarmarnas fortsatta existens är för liten för att kunna bli en valfråga, men är ändå viktig eftersom den väcker många känslor. Få kan låta bli att beröras av de hemska bilder som Djurrättsalliansen offentliggjorde i går. Varken djur eller människor, ska behöva uthärda ett sådant lidande.

Men egentligen är det inte minkarna det handlar om. De är bara en symbol för tvetydigheterna i djurskyddslagen och vår moderna syn på djurhållning.

Människan har i alla tider använt päls från vilda och tama djur, men avståndet mellan människan och dessa djur har förmodligen aldrig varit så stort. Få pälsklädda stadsmänniskor kommer någonsin besöka en minkfarm. De har ingen relation till minkuppfödningen eller minken som djur. Ändå förväntas de ta ställning till hur minkar ska skötas och hållas. Det, om något, är väl onaturligt?

Mer läsning

Annons