Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De flesta kan nog föreställa sig hur det är att försöka åstadkomma något med bakbundna händer.

Förändring och föryngring, det är vad Socialdemokraterna har på önskelistan när partiet ska välja ny partiordförande. Men så som en del resonerar kan man undra om partiet är redo för det.

Annons

När man tar sig en titt på Sverige får man just nu lite en känsla av upp och nedvända världen. Den senaste veckan har det till exempel varit bortåt 20 minusgrader i söder och ett par plusgrader i norr. Största snödjupet hade Tidaholm. Västergötland alltså, inte någon ort i fjällvärlden.

Men det är inte bara vädermässigt som det är lite upp och ned. Det är en känsla som infinner sig när man tittar på den politiska sfären också. När Moderaterna gick fram så starkt i valet 2006 hördes kommentarer om att de lät som socialdemokrater när de mutade in jobben som det viktigaste valfrågan. I 2010 års val behöll de greppet om frågan medan Socialdemokraterna fortsatte att tappa väljarnas förtroende att de var bäst skickade att skapa förutsättningar för fler och nya jobb.

När nu Socialdemokraterna står inför ett partiledarbyte hörs kommentaren att den avgående låter som ”någon från Alliansen”. Aftonbladets kolumnist Lena Mellin skrev det i sin krönika i går, efter att ha hört Sahlins tal till förtroenderådet. Moderater låter således som socialdemokrater och vice versa.

Socialdemokraternas förtroenderåd främsta uppgift var att utse den valberedning som ska vaska fram partiets nya ledare efter Sahlin. Men man passade också på att börja diskutera hur de ska förändra och förtydliga sin politik för att locka och övertyga mer än 30,7 procent av väljarkåren.

Statsvetaren Ulf Bjereld kommenterade Sahlins tal till förtroenderådet med att hon med det ville visa vad hon egentligen hade velat göra men att hon tvingats till annat. Att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet, till exempel, var ingenting som hon själv ville, vilket många redan när det begav sig kunde gissa sig till. De flesta kan nog föreställa sig hur det är att försöka åstadkomma något med bakbundna händer.

För en del kritiker har orsaken till valnederlaget stavats Mona Sahlin. Inte bara för den politik som förts utan också för att hon är kvinna. Det är lågt och oschyst. Sådana kommentarer ger faktiskt underkänt till hela partiet – från partiledning och fotfolk till väljare. Ett modernt parti borde stå över sådant. Men det är klart, det är enkelt och kräver mindre av eftertanke och ideologisk och politisk förnyelse.

Det ligger troligen närmare sanningen att Sahlin blivit hårt ansatt av olika grupper inom partiet att göra än det ena, än det andra och det är därför som hennes ledarskap upplevts så fladdrigt. Bjerelds kommentar säger därför det mesta.

Socialdemokraterna har nu ett par månader på sig att hitta en ny partiordförande. Självklart är man nyfiken på hur de tänker. Sahlin blev, i jakt på förändring, partiets första kvinnliga partiledare. Oavsett anledning så gick det inte bra. Camilla Wagner, chef för VA Kvinna, skrev i Aftonbladet den 17/11 att S inte klarade en kvinnlig ledare.

Resonemanget förskräcker. Byt ut ”kvinnlig” mot ”ung” och fundera en stund hur partiet i så fall skulle ta emot en ung partiledare. Om det inte går bättre för Socialdemokraterna i nästa val skulle den relativt ringa åldern garanterat lyftas fram som den främsta orsaken till att det gick som det gick.

Det är mycket tal om förändring och föryngring men man undrar ju, utifrån ett sådant resonemang, om Socialdemokraterna, törs välja någon annan än en medelålders man.

Mer läsning

Annons