Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De olika partidistrikten kunde nästan låta som rekryteringsföretag när deoffentliggjorde ”kravprofiler”.

Språkrörskandidaten Gustav Fridolin gör publika utspel medan Socialdemokraternas partiledarkandidater ligger lågt eller säger nej.

Annons
Aktivist. Gustav Fridolin vill bli språkrör för Miljöpartiet och gör det ena utspelet efter det andra. Då är det desto tystare från partiledarkandidater hos Socialdemokraterna.

Så blev det åter en helg med röksignaler hellre än tydliga besked från Socialdemokraterna om vem som skall bli ny partiledare. De olika partidistrikten kunde nästan låta som rekryteringsföretag när de offentliggjorde ”kravprofiler”. Det var många olika krav såsom att vinna val, kunna vara statsminister, ena partiet, vara nytänkare, ha karisma och vara en långsiktig lösning.

Det är minst sagt högt ställda önskemål, och inte så konstigt om det är svårt att hitta någon lämplig. För tillfället verkar det vara fler krav än kandidater.

Pär Nuder har i medier lyfts fram som en kandidat på frammarsch, men han sade i går åter ett klart nej till att bli partiledare. Det stärker västmanlänningen Sven-Erik Österbergs möjligheter, även om det finns tvivel på att han skulle vara en tillräckligt långsiktig lösning.

Då är det mer spännande att följa Miljöpartiet. De gröna har två populära språkrör, men där är det stadgarna som tvingar fram nyval efter nio år. Det finns flera kandidater till det kvinnliga språkröret, medan Gustav Fridolin är storfavorit till att bli manligt språkrör. Han har inte legat på latsidan när det gäller offentliga utspel.

I ett inlägg på DN debatt förklarade Fridolin att Miljöpartiet skulle inta mitten i den svenska politiken. Han lyfte fram liberalen och det tidiga 1900-talets statsminister Karl Staaff som ett föredöme. Artikeln var även ett angrepp på blockpolitiken och det rödgröna samarbetet. Fridolin hävdade att medan Staaffs alternativ besegrades av klasstillhörighetens organisering var läget i dag annorlunda.

Det var i praktiken ett angrepp på Socialdemokraterna och en förhoppning om att Miljöpartiet skall fortsätta att vinna väljare. Men föga förvånande var det Folkpartiet som blev mest provocerat av hänvisningarna till Karl Staaff. Partisekreteraren Nina Larsson och gruppledaren Johan Pehrson svarade med att hävda att Miljöpartiet i den praktiska politiken i flera frågor står långt till vänster och alls inte kan vårda något liberalt arv. Fridolin kom sedan med nästa utspel, där han ville göra upp med regeringen om ”frizoner” för företag och en rejäl upprustning av bostäderna i utsatta områden.

Det finns klara nackdelar med Miljöpartiets språkrörsmodell. Även om få partiledare numera stannar längre än tio år bör medlemmar och sympatisörer ha rätt att låta en framgångsrik ledare stanna längre. Könsuppdelningen på två språkrör har fungerat väl de senaste åren, men förr har det funnits slitningar och något av språkrören har i praktiken tagit kommandot.

Nu kan det hända igen. Fridolin är väldigt utåtriktad och har, trots debattartiklarna om mittenpolitik, tidigare identifierats med en mer vänsterinriktad aktivistpolitik. Kvoteringen gör också att män och kvinnor aldrig kan jämföras med varandra, språkrörskandidaterna kan bara konkurrera med personer av samma kön.

Som helhet framstår ändå processen i Miljöpartiet som mer tilltalande. Där får kandidaterna själva förklara att de ställer upp och vad de vill göra.

Socialdemokraterna kunde gott våga låta medlemmarna få mer direkt inflytande på partiledarvalet och uppmuntra kandidater till att träda fram. Det är ingen hemlighet att personligheterna är olika och att det finns olika åsikter inom partiet. Det borde också kunna komma fram i partiledarvalet.

Mer läsning

Annons