Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De rödgröna partierna är, trots försöken att enas, mer otydliga.

Den rödgröna oppositionen har lagt ett gemensamt dokument om utrikespolitiken. Trots allmän mångordighet är de rödgröna fåordiga om EU och Afghanistan.

Annons

Gårdagens utrikespolitiska debatt visade hur blockpolitiken slår igenom på nya områden. Traditionellt har Socialdemokraterna och de borgerliga partierna eftersträvat enighet om försvar och utrikespolitik, även om det har förekommit konflikter om neutralitet och försvarsanslagens storlek. Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tidigare kommunisterna, stod i tydlig opposition när det gällde grundläggande frågor som EU-samarbetet, synen på USA eller frihandeln.

Detta gäller inte längre. De rödgröna partierna presenterade tidigare ett gemensamt förslag om försvaret. I går kom ett rödgrönt dokument inför riksdagens utrikespolitiska debatt. Under Mona Sahlin föredrar Socialdemokraterna samarbetade med Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller utrikes- och försvarspolitiken.

Regeringens utrikespolitik innebär att Sverige främst agerar genom EU och arbetar för att EU skall tala med en gemensam röst. Oppositionen kritiserade regeringen för att mest komma med en EU-deklaration. Något kan det ligga i kritiken, men den gjorde också den egna kvarstående oenigheten tydlig.

De rödgröna är inte överens om EU och om svenska trupper skall stanna i Afghanistan. Dokumentet talar visserligen om att EU är viktigt, men någon politisk inriktning slås inte fast.

De rödgrönas inlägg i debatten visade också på spännvidden. Socialdemokraten Urban Ahlin kritiserade regeringen för att vara orkeslös och visionslös. Så brukar det låta när oppositionen egentligen håller med om det mesta, men ändå måste vara kritisk. Vänsterpartisten Hans Linde var desto tydligare. Han angrep USA och lyfte fram delar av den rödgröna uppgörelsen med udd mot USA och EU:s politik.

Konkret är det ändå inte så mycket som skiljer regering och opposition. Vänsterpartiet har fått gehör i retoriken, men kraven är ofta mer modesta.

Mellanösternpolitiken skulle dock läggas om. De rödgröna vill stoppa allt militärt samarbete med Israel, arbeta för en tuffare EU-hållning i handelsfrågor mot Israel och samtala med Hamas. Sverige skulle erkänna Turkiets folkmord på armenier och andra minoriteter 1915, samtidigt som de rödgröna tycker att Turkiet skall kunna bli EU-medlem. Kravet att erkänna folkmordet låter bra före valet, men kunde bli besvärligt att genomföra i regeringsställning.

När det gäller Ryssland finns oklarheter både hos regeringen och oppositionen. Carl Bildt gick för långt i sin kritik av Ryssland i Georgien, men regeringen har å andra sidan sagt ja till gasledningen i Östersjön. Utrikesdeklarationen var försiktigt positiv till Ryssland, medan Folkpartiet har krävt militär upprustning med hänvisning till hotet från Ryssland.

De rödgröna partierna vill ha ett konstruktivt samarbete med Ryssland, samtidigt som de skulle stoppa gasledningen. Då det inte fanns något formellt utrymme skulle ett nej bli ett rent politiskt beslut, som skulle skada relationerna med Ryssland mycket mer än några hårda formuleringar från utrikesministern.

Det är tydligt vad regeringen står för. Den satsar på EU och har hållit ihop. Sverige skötte ordförandeskapet i EU bra.

Den rödgröna oppositionen är, trots försöken att enas, mer otydlig. Det finns en osäkerhet om vilket inflytande Vänsterpartiet skulle få. I utrikespolitiken är en röst på de rödgröna mer att köpa grisen i

säcken.

Mer läsning

Annons