Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De senaste årtiondena har inte bara varit förtryck, utan också en demografisk revolution och förbättrad utbildning.

Demografiskt och när det gäller utbildning har mycket blivit bättre i länderna i Nordafrika. Förutsättningarna för en demokratisk utveckling borde vara goda, men den måste tydligare bejakas av EU-länderna, i första hand Frankrike.

Annons
Bytte sida. Den tidigare så fruktade polisen sluter nu upp bakom demonstranterna i Tunisien.

Den fredliga revolutionen i Tunisien rullar vidare inför en häpen och säkert på sina håll omskakad omvärld. Kraven på rege-ringens avgång fortsätter och polis och mili-tär ser ut att sluta upp bakom demonstranterna. Ilskan mot korruptionen och hur presidentfamiljen har berikat sig är förståelig, även om det gäller att undvika anarki.

I efterhand får västländer, och i synnerhet Frankrike, välförtjänt kritik för att ha samarbetat med de tidigare makthavarna. Tunisien blev självständigt från Frankrike jämförelsevis odramatiskt och nära kontakter har fortsatt. Frankrike är också alltjämt den största handelspartnern.

Nu är det dock inte bara Frankrike och president Sarkozy som behöver stå i skamvrån. Tills oroligheterna började var till exempel det styrande partiet medlem av Socialistinternationalen, tillsammans med bland annat de svenska Socialdemokraterna. Så synen på Tunisiens ledare och regeringsparti som garantier för en modern utveckling och som ett bålverk mot

islamism fanns på flera håll.

De mest oroade lär nog finnas i grannländerna i Nordafrika, där demokratin också är satt på undantag och ledarna har suttit länge. Men det finns även positiva lik-heter mellan de här länderna, som borde göra det lättare för demokratin att slå rot. De senaste årtiondena har inte bara varit förtryck och korruption, utan också en demo-grafisk revolution och bättre utbildning.

Enligt FN-statistik har medellivslängden i Tunisien ökat från 68 till 74 år jämfört med 1990 och födelsetalen har fallit från 3,6 barn per kvinna till 1,8 (lägre än i Sverige) Befolkningsandelen som är under 15 år har fallit från 38 till 23 procent.

Analfabetismen bland kvinnor i åldern 15–24 år har minskat från 25 till 6 procent. I dag går praktiskt taget alla barn i skola och i den högre utbildningen är det fler kvinnor än män.

Bilden är liknande i de andra länderna. Algeriets födelsetal har från 1990 fallit från 4,7 till 2,3 barn per kvinna. Andelen under 15 år har minskat från 43 till 27 procent och de flesta går i skola också där. Marocko har ungefär jämförbar födelsetalsutveckling, medan förbättringen i utbildning går långsammare. Egypten, som har störst befolkning på minst yta, ligger något efter, men födelsetalen har ändå från 1990 fallit från 4,4 till 2,8 barn per kvinna. Det innebär en väldig förändring om den genomsnitt-liga familjen har två i stället för fyra barn.

De här länderna befinner sig därför i en demografisk öppning, där utrymmet för snabb tillväxt borde vara stor. De har alltjämt många unga i arbetsför ålder, men inte lika många barn som tidigare. Det blir då lättare att erbjuda utbildning åt fler.

Men det gäller att utnyttja tillfället och då måste korruption och förtryck bekämpas. Tunisien är ingen råvaruekonomi, har stabila gränser och alltmer välutbildad befolkning. Militären har ingen tradition av att lägga sig i politiken. Därför borde landet kunna vara en föregångare för att etablera mer av demokrati och öppenhet i arabvärlden.

Mot den bakgrunden är var det så tragiskt och kortsynt att den tidigare ledaren Ben Ali backades upp eller fick hållas av politiker, organisationer och företag i västvärlden.

Mer läsning

Annons