Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De tio år gamla handikappolitiska målen låter i sammanhanget som ett orealistiskt önsketänkande

För att människor med funktionshinder ska få lika goda levnadsvillkor som alla andra måste vi: 1) lära oss mer och 2) förändra våra attityder.

Annons
Förebild. Driftige David Lega är bland annat idrottare, entreprenör, föreläsare och politiker. Han kan inspirera till att bryta funktionshindrades utanförskap.

Att personer med funktionshinder ofta hamnar i utanförskap är tyvärr varken förvånande eller nytt. I går lämnade Socialstyrelsen över rapporten med det passande namnet Alltjämt ojämt till regeringen. Rapporten visar mycket riktigt att personer med funktionshinder har sämre levnadsvillkor än andra.

I undersökningen, som legat till grund för rapporten, har man intervjuat personer med bland annat psykiska funktionsnedsättningar, utvecklingsstörningar, rörelsehinder, talsvårigheter och synnedsättningar. Resultatet visar att de var lägre utbildade, i större utsträckning var arbetslösa, var mindre aktiva på sin fritid, hade sämre hälsa och som en följd av detta (eller en orsak) även sämre ekonomi.

Mest oroande är situationen för unga människor mellan 20 och 29 år med insatser inom socialtjänstlagen, menar Håkan Ceder och Karin Flyckt på Socialstyrelsen i en debattartikel i gårdagens DN. Dessa människor, som ofta har psykiska problem, står helt utanför arbetsmarknaden.

Sannolikheten att de någon gång kommer ta sig tillbaka till arbetslivet är nog liten. Därför kan man anta att de även i fortsättningen, om ingen drastisk förändring sker, kommer att ha dåliga ekonomiska möjlig-heter. Hur länge de kommer leva är i och för sig också osäkert eftersom medellivslängden bland personer med psykiska funktionsnedsättningar är betydligt lägre än hos resten av befolkningen.

Med andra ord är läget allvarligt. De tio år gamla handikappolitiska målen om att personer med funktionshinder ska ha lika goda levnadsförhållanden som alla andra medborgare, låter i sammanhanget som ett orealistiskt önsketänkande. Sanningen är att funktionshindrade ofta är isolerade och inlåsta i ett utanförskap. Samtidigt har de inte samma inflytande och möjligheter att uttrycka sig som andra.

Man kan inte annat än hålla med om att Socialstyrelsens rapport är viktig eftersom den understryker många problem. Ändå bör man akta sig för att fastna i en debatt om vem som ska föra de funktionshindrades talan. Då finns en uppenbar risk att än en gång fastna i ett tankesätt som ser personer med funktionshinder som offer. Vi får inte glömma att det finns en anledning till att den nationella handlingsplanen för tio år sedan döptes till Från patient till medborgare.

Stödinsatser som riktar sig till människor med funktionshinder är självklart viktiga och bör förmodligen utvecklas. Men sam-tidigt måste man arbeta mer med allmänhetens attityder. Folk måste lära sig mer om funktionshinder i allmänhet och psykiska funktionshinder i synnerhet. Allt för få vet till exempel inte hur vanligt det är med psykiska funktionsnedsättningar eller att vem som helst kan få ett epilepsianfall oavsett hur gammal man är.

Förmodligen kan man också vinna mycket på att skapa ett mer positivt fokus på funktionshinder. Mångfald på arbetsplatser är en tillgång som både leder till bättre arbetsklimat och till mer innovativa lösningar. Därför borde arbetsgivare inse hur mycket det har att vinna på att anställa någon med ett funktionshinder.

Att umgås med människor med olika erfarenheter och villkor är givande för oss alla. Det, om något, borde motivera oss till att bryta utanförskapet.

Mer läsning

Annons