Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora skillnaden mot förr är inte så mycket ideologiernas död som minskad klassröstning.

Allt fler väljare uppger inte någon traditionell ideologisk grund. Det ökar utrymmet för stora förändringar och gör valrörelserna mer ovissa.

Annons
Ideologilöst. Professor Herbert Tingsten tyckte redan på 1950-talet att ideologierna var på utdöende.foto: scanpix

Opinionsmätningarna avlöste varandra under valrörelsen. De fick kritik för att spreta åt olika håll, men till slut blev det ändå ganska rätt. Den borgerliga Alliansen ledde i alla mätningar mot slutet och sverigedemokraternas uppgång fanns med., även om partiet i de flesta mätningar låg lägre än i valresultatet.

Demoskops vd Anders Lindholm framhåller i ett inlägg i Dagens Nyheter de stora förändringarna under mandatperioden, som också i stort fångades upp av opinionsinstituten. I början av 2008 hade de rödgröna partierna ett övertag på hela 18 procentenheter. Ett par veckor före valet hade det förbytts i en ledning för Alliansen på 8 procentenheter och i själva valet hade Alliansen en övervikt på 5,7 procentenheter.

Hur kunde det svänga så mycket? Lindholm framhåller vidare att Alliansen länge hade större förtroende allmänt och i synnerhet när det gällde statsministerkandidater utan att det verkade ge utslag i mätningarna av partisympatier. Till slut tycks denna skillnad ha slagit igenom också i partivalet, vilket framstår som den viktigaste förklaringen till att Alliansen till slut fick fler röster än de rödgröna partierna.

Det fasta rödgröna samarbetet var också ett tydligt sänke. När samarbetet blev officiellt ledde de rödgröna med 9 procentenheter, men under de följande tre månaderna försvann hela ledningen. Socialdemokraterna tappade räckvidd och Miljöpartiet förlorade en del väljare som de Gröna tidigare hade lyckats locka över blockgränsen.

Enligt en Demoskopmätning är det allt fler väljare som inte har någon fast politisk och ideologisk identitet. 27 procent ansåg sig vara liberaler, 23 procent socialdemokrater, 8 procent socialister, 6 procent konservativa och 2 procent nationalistiska. En tredjedel uppgav ingen hemvist, bland de under 30 år var det hälften.

Det finns en del invändningar mot uppdelningen. Väljarna kunde bara välja mellan de klassiska ideologierna och politiska identiteterna. Nya inriktningar som ekologism och feminism fanns inte med, trots att de gör anspråk på att vara heltäckande förklaringar, om än stundtals som ideologi förklädd till vetenskap.

Nu är inte heller frågan om ideologiernas utdöende ny. Den väcktes redan av Herbert Tingsten på 1950-talet. Även då var skillnaden mellan Socialdemokraterna och det största oppositionspartiet, som då var Folkpartiet, inte så stora och partierna sökte sig mot mitten.

Den stora skillnaden mot förr är inte så mycket ideologiernas utdöende som minskad klassröstning och färre medlemmar i partierna. Då nådde partierna många genom de egna medlemmarna. Folkrörelseanknytning till fack eller frikyrka var en stark markör för partival. Väljarlojaliteten var starkare, förändringar på några procentenheter ansågs stora.

Därefter har lojaliteten minskat, först inom respektive block. De borgerliga partierna har bytt väljare med varandra i flera årtionden, och Socialdemokraterna har då och då förlorat väljare vänsterut.

Den senaste mandatperioden tycks rörligheten över blockgränsen ha ökat väsentligt. Det förklarar hur de rödgröna, till valforskarnas förvåning, kunde tappa en så stor ledning. Nästa gång kan det vara de borgerligas (o)tur. Rörligheten gör politiken mer spännande, men också mer nervös.

Mer läsning

Annons