Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är bra för svensk politik och visar att den mentala socialdemokratiska dominansen är bruten.

Socialdemokraterna försöker efter över fyra år i opposition ge mer direkt ge regeringen skulden för problem på arbetsmarknaden och i skolan.

Annons
I opposition. Socialdemokraternas Förstamajtalare Mikael Damberg tyckte att regeringen efter över fyra år vid makten får ta ansvar för vad som hänt.foto: per g Norén

Socialdemokraternas Förstamajtema förra året handlade om att ”vi kan inte vänta”. De kunde inte vänta på valet och på att återta makten efter fyra frustrerande år i opposition. Socialdemokraterna var vana att regera och hade svårt att anpassa sig till att inte få styra och ställa i Kanslihuset.

Gårdagens Förstamajtåg kan då mest liknas vid ”Dagen efter”. Det blev inte så de hoppades. För första gången lyckades en borgerlig regering att både hålla ihop och bli omvald. Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och blev bara med knapp nöd det största partiet. Därefter har Moderaterna varit störst i opinionsmätningarna.

Om inget väldigt oförutsett inträffar kommer Socialdemokraterna därmed att vara minst åtta år i opposition. Så det är ett helt nytt och mer besvärligt läge för partiet jämfört med bara för ett år sedan.

I Västerås talade Mikael Damberg, som länge var en av favoriterna till att bli ny partiledare. Nu blev det inte så, i spurten vann den tidigare helt otippade Håkan Juholt. Det märktes att Damberg, som nu har fått ansvaret för utbildningsfrågorna, är en driven politiker.

Han lyfte fram hoppet om en demokratisk förändring i Nordafrika och kritiserade regeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet för att ha varit för försiktig i stödet till demokratikämparna. Damberg såg paralleller med kommunismens fall i Central- och Östeuropa och menade att Olof Palme eller Anna Lindh aldrig hade skulle ha varit så försiktig och passiva som dagens borgerliga regering.

Det var ändå att ta i, även om lite extra svängrum kan medges i de traditionellt agitatoriska Förstamajtalen. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick kritik just för att den var för passiv och försiktig när kraven på frihet växte i Östeuropa. Det gällde alldeles särskilt dåvarande utrikesminister Sten Andersson och frihetskampen i Baltikum.

Då var däremot Carl Bildt mer tydlig. Bildt förtjänar kritik för att han den här gången har varit för försiktig, lite som Socialdemokraterna var när de regerade runt 1990. Så Damberg sköt kraftigt över målet.

I de inrikespolitiska delarna märktes att Socialdemokraterna börjar vänja sig vid att vara i opposition. De lyfter fram att regeringen nu har suttit i över fyra år och därför måste ställas till svars för vad den har åstadkommit. Damberg försöker inte som tidigare mest neutralisera skolfrågorna, utan attackerar utbildningsminister Jan Björklund för förändringar i gymnasieskolan och för att så få vill bli lärare.

Damberg hade tagit fasta på kritiken att Socialdemokraterna förra valrörelsen hade pratat för lite om vad som skulle göras för att skapa nya jobb. Nu skulle det bli mer tillväxtpolitik som nya järnvägar och tunnelbana i Stockholm, ökat bostadsbyggande, grön omställning och en aktivare arbetsmarknadspolitik.

Förslagen låter visserligen mest som traditionell socialdemokratisk politik, i dag kan det bli mer kött på benen då Socialdemokraterna presenterar sitt alternativ till vårbudgeten. Men upplägget visar att Socialdemokraterna agerar mer som ett vanligt oppositionsparti och inte ser tiden utanför regeringen mest som ett olycksfall i arbetet. Det är bra för svensk politik och visar att den mentala socialdemokratiska dominansen är bruten.

Mer läsning

Annons