Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är givet att det är ett problem om de som påverkas mest av ett beslut också är de som har minst att säga till om det.

Barn har enligt en ny doktors-avhandling inte så goda möjligheter att göra sin röst hörd i vårdnads-tvister. Kanske skulle möjligheterna bli bättre om de fick egna ombud.

Annons

I en doktorsavhandling i genusvetenskap vid Göteborgs universitet har Jeanette Sundhall undersökt barns rätt att komma till tals i vårdnadstvister och hur denna rätt påverkas av barnets ålder. Det är en intresseväckande avhandling i vilken genusvetenskapen länkas samman med juridik och filosofi.

Normer om vad barn är liksom om vilka behov de har ställs enligt Sundhall mot

normer om vad en vuxen är. Och barnens ålder problematiseras primärt då barnets önskningar inte är i enlighet med dessa normer.

Detta exemplifieras i avhandlingen med hur en tonårspojkes ovilja att träffa sin ena förälder accepteras då ju tonåringar anses behöva kunna ta avstånd ifrån sina föräldrar. En tioårig pojke, vars pappa misstänks ha utsatt honom för sexuella övergrepp, anses däremot behöva få en mer nyanserad bild av sin pappa varför hans önskemål att inte behöva träffa pappan inte tas hänsyn till.

Barns skildringar av våld i hemmet har i avhandlingen blivit indelade i fyra

kategorier vilka tenderar att återspegla hur skildringarna bemöts. Till att börja med

tenderar de att trivialiseras, vilket innebär att andra faktorer än våldet ses som en

större risk mot barnets hälsa. Vidare omformuleras de, vilket innebär exempelvis att våld utövat av den ena föräldern omnämns som en konflikt mellan

föräldrarna. Skildringarna kan även osynliggöras och ignoreras vilket innebär att de antingen placeras otillgängligt i rapporter eller inte tas med alls.

Principen om barns rätt till båda sina föräldrar anses i vårdnadstvister som

central. Men den kommer enligt Sundhall dock på skam då det i praktiken snarare

brukar röra sig om föräldrars rätt till barnen. När en förälder inte vill träffa sina barn är det nämligen ingen som kan tvinga denne till det, men om däremot barnet inte vill träffa sin ena förälder så kan en kontakt ändå påtvingas dem. Det är de vuxna som ses som viktigast i vårdnadstvister.

Det är givet att det är ett problem om de personer som påverkas mest av ett beslut också är de som har minst att säga till om det. Men barn antas sällan veta sitt eget

bästa, vilket är nog så relevant när det gäller många val men knappast bör tas som en intäkt för att deras åsikter är oväsentliga. Deras beslutsrätt bör inte inskränkas enkom för att de antas vara mer lättpåverkade än vuxna.

Men hur kan barn i praktiken få mer att säga till om i vårdnadstvister? Ett sätt vore att ge dem rätt till ett eget juridiskt ombud. Genom att det i dag endast är de vuxna som har rätt till detta är det ingen som endast representerar barnet i ärenden. De vuxnas ombud har ofta dubbla agendor vilket leder till att deras ord för barnets räkning inte får samma tyngd. Föräldrarnas ombud anses exempelvis primärt ha just föräldrarnas

bästa för ögonen.

Givetvis är det en komplex fråga hur mycket barn ska få tycka till i vårdnads-

tvister. Men att som i dag knappt ge dem utrymme att framföra sina ståndpunkter

fyller inget syfte. När vuxna är parter i tvister ses det som självklart att de

representeras av juridiska ombud. Detta gäller inte för barn trots att dessa i egenskap av att vara just barn har ett än större behov att beskyddas av systemet. Ett skyddsvärde som i dag i stället leder till att deras röst inte tas i beaktande.

Mer läsning

Annons