Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är hög tid att al-Assad tvingas bort från makten.

Även om ingen riktigt vet var Libyens diktator Muammar Gaddafi gömmer sig så är hans dagar vid makten räknade. Många förutspår att nästa diktator att falla är Syriens, Bashar al-Assad. Likheterna med Libyen är visserligen få men libyernas kamp för att få bort sin tyrann kan dock inspirera. Någon mer organiserad hjälp från omvärlden, så som rebellerna i Libyen har fått, är dock knappast att räkna med.

Annons
Bör bort. Bashar al-Assads öde ligger i syriernas egna händer. Omvärlden bör dock inte glömma bort att stödja syriernas frihetskamp.fOtO: scanpix

Oroligheterna i Tripoli fortsätter. Berättelser om glädje och firanden varvas rapporter om strider, övergivna sjukhus, brist på mat, vatten och mediciner. Och än så länge är det ingen som vet var diktatorn Muammar Gaddafi gömt sig.

Det är svårt att förutsäga hur utvecklingen kommer att se ut.

Men förhoppningsvis kan händelserna i Libyen ge nytt hopp till alla dem som fortfarande strävar efter frihet i regionen – inte minst till Syrien. Där har fler än 2 000 personer mist livet under det senaste halvårets protester mot Bashar al-Assads diktatur.

Skillnaderna mellan Libyen och Syrien är betydande. Syrien har omkring 20 miljoner invånare, mot Libyens 6 miljoner. Syriens befolkning är spridd över hela landet, medan Libyens är koncentrerad till kustremsan. I Libyen fanns en rebellarmé på plats – medan den syriska regimen har armén i ett järngrepp.

Lägg till det faktum att Syrien är allierat med Iran och insprängt mellan Irak, Libanon och Israel och en internationell insats liknande den i Libyen är knappast trolig.

Men erfarenheterna från Libyen kan ändå inspirera: de visar att det är möjligt att vinna en segdragen kamp mot en brutal diktator.

Hittills verkar inte den syriska regimen vara beredd att backa en tum. Så sent som i torsdags höll al-Assad ett tal till folket, där han hävdade att Syrien aldrig ska gå med på kompromisser med Västvärlden som inskränker landets suveränitet.

Frågan är då: vad kan EU och USA göra? Att gå genom FN tycks lönlöst. Resolutionsförslag om FN-sanktioner har blockerats av Ryssland och Kina.

Men det betyder förstås inte att enskilda länder och organisationer är förhindrade att agera på egen hand.

I slutet av förra veckan kom slutligen besked om en överenskommelse mellan EU-länderna om ett stopp för importen av syrisk olja. 95 procent av den syriska olje-exporten går till EU.

Att unionen tagit mer än ett halvår på sig att strypa den inkomstkällan för al-Assads regim är skandalöst. Men nu finns alltså, till sist, gott hopp om att en överenskommelse kan bli av.

I går kom också ett uttalande från Arabförbundet som uppmanar den syriska regimen att stoppa blodsutgjutelsen. Förbundet skickar sin generalsekreterare till Syrien med ett förslag om hur krisen ska kunna lösas – men vad förslaget går ut på är ännu inte känt.

Syriernas öde ligger till syvende och sist i deras egna händer. Men omvärlden har ett stort ansvar att protestera mot regimens brutalitet och stötta den syriska demokratirörelsen. Det är hög tid att al-Assad tvingas bort från makten.

Mer läsning

Annons