Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är kontroversiellt att på politisk väg bestämma åt människor vad som gör dem lyckliga.

Lyckomaximering är intressant men problematiskt som politiskt medel.

Annons
Lyckoforskning. Religiösa sammanhang bidrar starkt till människors välbefinnande.

Under onsdagen arrangerade organisationen Global happiness en pengautdelning i Almedalen. Två tjugolappar vardera delas ut till politiker, den ena tänkt att användas till något roligt för egen räkning, den andra tänkt att användas på någon annan. Förväntningen var att politikerna skulle dra slutsatsen att den tjugolapp som de spenderade på någon annan gav dem den största lyckokänslan.

Ludvig Lindström, som är ordförande i Global happiness organization vill se en politik som till större del är baserad på lyckoforskningens resultat. Tanken är att denna ska kunna fungera som kunskapsunderlag vid utformningen av politiska beslut. Som ett alternativ till BNP, ett mått han hävdar är dåligt om vi vill maximera lyckan i samhället. Till skillnad från BNP är lycka dock knappast ett objektivt mått varför tesen är intressant men svår att implementera i praktiken. Kanske framför allt då det inte är okontroversiellt att på politisk väg bestämma åt människor vad som gör dem lyckliga egentligen, oaktat deras egen lyckoupplevelse.

Vidare är frågan huruvida lyckomaximeringen ska gälla samhället som kollektiv eller de enskilda individerna. Att gynna dem som är minst lyckliga mycket men inte de som är mest lyckliga skulle sannolikt skapa en större nettolycka än att gynna allas lycka lite grann. Det är lätt att falla in i ett utilitaristiskt resonemang där målet blir en så stor sammantagen lycka som möjligt.

Lyckopolitiken urartar lätt i politisk ingenjörskonst. Detta då generella lyckoindikatorer torde bli viktigare än de individuella lyckobringarna. Exempelvis visar forskning att människor blir lyckliga av att arbeta mindre, samtidigt bringar arbetslöshet olycka. Hur ska den perfekta balansen hittas och vad gör vi med dem som envist fortsätter att arbeta? Genom att hela samhället gynnas om människor blir lyckligare finns det, om målet är lyckomaximering, nämligen starka skäl att förhindra dessa människor från att arbeta. Sannolikt skulle mindre stigmatisering kring arbetslöshet göra de arbetslösa lyckligare. Innebär det att vi bör arbeta för att göra det mer acceptabelt att vara arbetslös, även om dessa åtgärder riskerar medföra lägre incitament för att arbeta?

Sociala sammanhang, kanske primärt religiösa sådana är en viktig aspekt av människors lyckonivå. I den debattartikel i SvD som publicerats i samband med pengautdelningen konstaterar Lindström att mötesplatser för äldre, fritidsgårdar för ungdomar eller ett ökat stöd till föreningslivet är exempel på insatser politiker kan satsa på för en ökad lycka. Han vill även se insatser i skolan, som ett exempel hänvisar han till ett amerikanskt program utformat för att lära barn att bli mer optimistiska och kunna tackla motgångar.

Även om man bortser från den paternalism som många av förslagen skulle innebära återstår problemet med de föreslagna åtgärdernas kostnader. Kurser i optimistiskt tänkande kräver både tid och resurser som hade kunnat läggas på andra skolämnen. En arbetstidsförkortning innebär även stora samhällskostnader.

Pengarna måste tas någonstans ifrån och resultatet riskerar att bli sämre välfärdsinrättningar. Men även de spelar sannolikt roll för lyckan hos människor. Intressen står mot varandra och om lycka ska definieras på politisk väg riskerar det att slå mot individen då dennes lycka inte är kvantifierbar.

Mer läsning

Annons