Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är lättare sagt än gjort att förändra EU:s fiske- eller jordbrukspolitik. Men det får inte hindra försök i den riktningen.

Den svenska regeringen ser ut att säga nej till att förlänga EU:s fiskeavtal med Marocko. Det är ett första steg, men EU:s fiskepolitik ställer inte bara till problem på ockuperade områden.

Annons
Flykting i öknen. Många västsaharier har flytt till Algeriet undan den marockanska ockupationen.foto: scanpix

Svenska organisationer, riksdagsledamöter och EU-parlamentariker har drivit kampanj för att EU inte skall förlänga fiskeavtalet med Marocko. I går skrev EU-parlamentariker från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett gemensamt inlägg i Dagens Nyheter där regeringen uppmanades att säga nej till en förlängning.

Förra gången frågan var upp i EU röstade den dåvarande socialdemokratiska rege-ringen nej. Även i riksdagen har ledamöter från olika partier agerat för att Sverige skall stoppa fiskeavtalet. Det är därför inte konstigt att landsbygdsminister Eskil Erlandsson i går gjorde klart att regeringen går emot en förlängning av avtalet. Allt annat hade däremot varit konstigt med tanke på den breda och blocköverskridande opinionen i Sverige.

Motivet för kritiken mot avtalet är Marockos folkrättsliga ockupation av Västsahara sedan 1975, då den spanska kolo-nialmakten lämnade området. Internationella domstolen i Haag har slagit fast att Marocko inte har någon rätt till Västsahara och FN har för 20 år sedan utlovat en folkomröstning. Den har dock inte blivit av och den marockanska ockupationen fortsätter.

EU-avtalet innefattar fiskevatten utanför såväl Marocko och Västsahara. Främst Spanien vill gärna förlänga avtalet då majoriteten av fiskebåtarna i området är spanska. Fiskeavtalen skall i princip gagna lokal-befolkningen, men det är minst sagt osannolikt att ockupationsmakten kommer att gynna den lokala befolkningen. Därför är det rätt av Sverige att säga nej och förhopp-ningsvis kan tillräckligt många EU-länder ansluta sig så att förlängningen av avtalet faller.

Det är lätt att vara kritisk mot fiskeavtal där vattnen ligger på ockuperad mark. Men även EU:s fiskeavtal med lagliga och legitima regeringar kan ifrågasättas. I senaste numret av tidskriften Neo har det till synes omaka paret Maria Wetterstrand, språkrör för Miljöpartiet, och ”nyliberalen” Mattias Svensson skrivit en gemensam artiklar om statsstödd miljöförstöring.

Ett av de värsta exemplen i artikeln är EU:s fiskepolitik. Genom statliga subventioner har fiskeflottan vuxit och behöver fiska allt längre bort från hemmavattnen. Därför betalar EU 130 miljoner euro per år för få fiska vid Afrikas västkust. De pengarna går ned i statskassorna och det är svårt att bevaka att de verkligen kommer den lokala befolkningen till del. Kontrollen är sämre än i europeiska fiskevatten, vilket gör att fiskemetoder som är förbjudna här används där. Det ökar risken för utfiskning och de lokala fiskarna kan enligt Wetterstrand och Svensson inte konkurrera med EU-ländernas moderna och stora fiskebåtar.

Så det finns starka skäl att ifrågasätta viktiga delar av EU:s fiskepolitik. Eskil Erlandsson menar att det inte är fel att hyra en markbit eller ett fiskevatten. Det är i allmänhet ett rimligt resonemang, men om ”hyran” bidrar till utfiskning och inte kommer den lokala befolkningen till del finns det skäl att dra öronen åt sig.

Det är förvisso lättare sagt än gjort att förändra EU:s fiske- eller jordbrukspolitik. Men det får inte hindra försök att minska subventioner och risker för rovdrift. Det borde i varje fall vara möjligt att hindra fiskeavtal där ett ockuperat område som Västsahara ingår.

Mer läsning

Annons