Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är svårt att se någon annan kompromiss om Las och modellen med skiljenämnd fungerade ju tidigare.

Bästa sättet att komma ifrån låsningen om Las vore att parterna tar ett större gemensamt ansvar vid neddragningar.

Annons
Tillbaka till framtiden. Kan en skiljenämnd, som fanns förr, få slut på låsningarna om Las, lagen om anställningsskydd? Bilden visar avtalsförhandlare om anställningstrygghet 1963 från LO och SAF.

Lite i skymundan under förstamajhelgen kom Saco-ordföranden Anna Ekström och DN:s förre chefredaktör Svante Nycander med ett utspel om en ny modell för anställningsskyddet. I en gemensamt inlägg på DN Debatt vill de att en skiljenämnd med representanter för fack och arbetsgivare skulle lösa fall om uppsägning där parterna inte kommer överens. Det skulle ersätta reglerna i lagen om anställningsskydd (Las) om att anställningstid gäller om parterna inte kan komma överens.

Förslaget innebär egentligen inte någon ny modell utan snarare en återgång till vad som gällde på den privata arbetsmarknaden 1938–74, det vill säga fram till dess att Las infördes. Nycander har tidigare i skrifter och artiklar hävdat att anställningsskyddet fungerade rimligt väl före Las. Enligt honom var det inte heller, förvånande nog för den som följer dagens debatt, LO-facken som drev på för att anställningsskyddet skulle lösas genom lagstiftning. De föredrog den traditionella svenska modellen, där parterna gör upp på egen hand utan att staten lägger sig i.

Vänstervågen runt 1970, den stora gruvstrejken och att Folkpartiet (!) drev på för lagstiftning pressade Socialdemokraterna. När de blev för lagstiftning om anställningsskyddet var det i sin tur svårare för LO att hålla emot. När väl lagstiftande var fackligt förankrad blev det desto mer lagar.

Till skillnad från andra förändringar på arbetsmarknaden accepterade arbetsgivarna aldrig lagreglerna. Näringslivet och de mindre borgerliga partierna driver på för olika uppluckringar av lagarna. De ”nya” Moderaterna har däremot gjort försvaret av Las till ett exempel på att de verkligen är nya och har ändrat inställning i synen på arbetsmarknad och välfärdsstaten.

Moderatledningen menar, liksom Socialdemokraterna och fackliga organisationer, att kritiken mot Las är överdriven och att de flesta frågor vid neddragningar löses genom förhandlingar. Det är fullt möjligt att komma överens om undantag, men säger facket nej är det turordningsreglerna som gäller. Vid tvister avgör Arbetsdomstolen.

Anna Ekström avgår snart som Saco-ordförande, men hoppas med sitt inlägg som en sista insats bidra till att de långdragna och förlamande låsningarna om anställningsskyddet kan lösas upp.

Ekström/Nycander menar att parterna var nära att enas i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, men inte kunde komma överens om vad som skulle gälla vid oenighet om uppsägningar. Arbetsgivarna vill då bestämma själva, medan de fackliga organisationerna menade att dagens turordningsregler fortsatt skulle gälla.

En skiljenämnd skulle jämfört med dagens Las innebära att det fackliga vetot försvinner, men arbetsgivarna skulle inte själva få bestämma fullt ut. Det är svårt att se någon annan kompromiss och modellen med skiljenämnd fungerade ju tidigare.

Dagens lagregler inbjuder till manipulationer och är inte förankrade hos arbets-givarna. De ger därför svagare skydd än vad många tror. Samtidigt säger den allmänna rättskänslan att arbetsgivare inte helt på eget bevåg ska kunna avskeda lojala tro-tjänare. Anställningstid bör vägas in vid avskedanden, men att det inte kan vara det enda som avgör vilka som får gå. När nedskärningar måste göras kan inte alla bli nöjda, men Ekströms/Nycanders modell är värd att pröva.

Mer läsning

Annons