Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det borde ha funnits större utrymme att satsa på demokratibistånd i arabländer.

Utvecklingen i Egypten visar åter faran med att makthavare och politiska partier håller sig med egna miliser.

Annons
Dramatiskt. Läget blev mer tillspetsat i Egypten när anhängare till president Mubarak dök upp och ställde till bråk.foto: scanpix

Läget i Egypten skärptes när motdemonstranter tog till våld. Det såg ut som om president Hosni Mubarak var på väg ut. Löftet att avgå i höst och att inte ställa upp till omval föreföll inte räcka. USA och EU-länder uttalade att maktöverföringen måste påbörjas omedelbart.

Men då dök de Mubarakvänliga mot-demonstranterna upp. Deras bakgrund verkar oklar. Gillar de verkligen Mubarak eller är de poliser, andra offentligt anställda eller har de fått betalt för att demonstrera och bråka?

Åtgärden var brutal, men effektiv. Demokratidemonstranterna tvingades på defensiven och flera skadades. Armén var i stor utsträckning en passiv åskådare under våldsamheterna.

Det är ett lika beklagligt som välkänt mönster. Förtryckare och diktatorer kan ha svårt att få militär och polis att aktivt och brutalt slå ned folkliga protester. Det är då mer effektivt att ha en egen milis som står för våldet. Då krävs ”bara” att polis och militär avstår från att ingripa mot milisen för att protester skall kunna slå ned.

Så var det förra året under protesterna mot valfusket i Iran. Den religiösa milisen i revolutionsgardet stod för huvuddelen av våldet, medan polisen kunde hålla en lägre profil. Förr har kommunistiska och nazistiska partier byggt upp egna väpnade styrkor som har underlättat maktövertagande och gjort det lättare att därefter hålla nere oppositionen.

Mubarak ser ut att ha lärt av historien och kallat in egna våldsamma anhängare. Nu har visserligen premiärminister Ahmed Samih Farid bett om ursäkt för våldet och utlovat en undersökning. Men samtidigt hindras journalister och de regimkritiska demonstranterna uppmanas att lämna torgen.

President Mubarak försöker hålla flera bollar i luften samtidigt. Han behöver ge omvärlden intryck av reformer och förändringar, men få demonstranterna att tröttna utan att en snabb avgång drivs fram. Nyckelgruppen är militären. Om den skulle göra gemensam sak med demonstranterna skulle president Mubarak falla.

Militären har tagit makten förr i Egypten och har en stark ställning i samhällslivet. President Mubarak kommer själv från flygvapnet. Han har nu utnämnt en tidigare general till vicepresident och en tidigare flygvapenchef till premiärminister.

Militärens nyckelroll förstärks av att oppositionen, sannolikt med undantag av det Muslimska brödraskapet, har en svag organisation. Det gäller inte bara Egypten. I flera arabländer är läget nu oroligt, men det finns inga starka och välorganiserade demokratiska partier.

I efterhand kan det visa sig vara de demokratiska ländernas stora misstag i relationerna med arabländerna. Väst har fått kritik för att haft goda relationer med de allt annat än demokratiska härskarna. Men när det gäller handelsutbyte och diplomatiska relationer fanns nog få alternativ till att hålla kontakten med de styrande i länder som ändå var villiga att sluta fred med Israel och var motståndare till prästvälde.

Men det borde ha funnits större utrymme att satsa på demokratibistånd. Partier och andra grupper i det civila samhället som verkar för demokrati och skiljer på stat och religion borde ha fått ett starkare och mer tydligt stöd.

Mer läsning

Annons