Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns ingen anledning att lägga skattepengar på att stimulera fram en läxläsningsindustri.

Regeringen står fast vid förslaget att ge rut-avdrag för läxhjälp. Det borde den inte göra.

Annons
Avdragsgill hjälp. Regeringen står trots kritik fast vid att rut-avdraget ska gälla läxhjälp i gymnasiet.foto: scanpix

Det är svårt att vara emot förslag som syftar till att våra barn ska lära sig mer. Men regeringens förslag om avdragsrätt för läxhjälp är dåligt av åtminstone fem skäl.

För det första ökar ojämlikheten. För liberaler är förvisso ojämlikheter som härrör från människors fria val, till exempel att vissa blir rika genom utbildning eller investeringar, inte ett moraliskt problem.

Vilket land eller vilken familj man föds in i är dock inget man väljer. Politikens uppgift är att utjämna ojämlikheter i livschanser så att alla får så stora möjligheter att bestämma över sina liv som möjligt.

Ett skatteavdrag för läxhjälp gynnar de familjer som har råd att anlita sådan hjälp. Deras barn får ett försprång, som barn från mindre bemedlade familjer inte får. En liberal skolpolitik ska ge barnen lika förutsättningar genom att ge alla den bästa utbildning som går att få, inte aktivt fördjupa skillnaderna mellan rik och fattig.

För det andra är det styrande uppifrån. Det kan ses som en del i en pågående trend: professionaliseringen av hemarbetet.

Det har goda sidor, genom att det traditionellt kvinnliga hemarbetet uppvärderas och att de vuxna kan ägna mer tid åt sitt eget arbete.

Men det har också dåliga sidor, när föräldrar alltmer behandlas som oförmögna att uppfostra sina barn utan experthjälp. Införandet av ett skatteavdrag skickar en signal att staten föredrar att familjer lägger pengar på läxhjälp, i stället för exempelvis gemensamma aktiviteter.

För det tredje är det fel lösning på ett lagstiftningsproblem. Frågan väcktes när det stod klart att föräldrar utnyttjade rätten till skatteavdrag för barnpassning för att anlita läxhjälp.

Avdragsrätten för barnpassning gäller till dess barnet är 16 år. Rimligtvis borde barnen klara sig själva – på fritis, hos kompisar eller grannar – när de är yngre än så. Alltså är det åldersgränsen för barnpassning som borde ses över.

För det fjärde är det fel lösning på skolans problem. Målet måste vara att eleverna ska lära sig det de behöver på skoltid, och att läxorna ska vara ett sätt att befästa kunskaperna – inte att den faktiska inlärningen ska ske utanför skoltid.

Om eleverna inte kan läsa läxorna hemma bör de kunna göra det i skolans regi eller, om resurser saknas, med hjälp av frivilligorganisationer under former som alla kan delta i.

Här gör redan många organisationer ¿stora insatser där frivilliga utan kostnad för eleverna hjälper till med med läxläsning eller med att höja kunskaperna i enskilda ämnen. I Västerås kan nämnas Mattecentrum.

För det femte spär det på oredan i skattesystemet. Floran av avdrag gör att vi får allt fler kryphål och gränsdragningsfall.

Det är också alltjämt oklart om rutavdraget ska gälla om lärare står för läxhjälpen.

Det visar i ett nötskal problemet med avdragsrätten. Det verkar bakvänt att de som har pedagogisk utbildning inte ska få betalt för läxhjälp, men det vore å andra ¿sidan stötande med avdragsrätt om lärare kunde extraknäcka med att ge vissa elever specialundervisning mot betalning.

Rut- och rotavdragen var primärt ett sätt att göra svarta branscher vita, inte skapa nya branscher. Det finns ingen anledning att lägga skattepengar på att stimulera fram en läxläsningsindustri som generationer svenska skolbarn har klarat sig utan.

Mer läsning

Annons