Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns också fördelar med etniska enklaver.

Det är angeläget att staten inte kvoterar eller särbehandlar etniska eller andra grupper, men så kallade etniska enklaver kan också underlätta integrationen. Så var det när många svenskar utvandrade till USA.

Annons
Individ före grupp. Integrationsminister Nyamko Sabuni är orolig för etniska enklaver.foto: scanpix

Några kända kristna företrädare som biskop emeritus Caroline Krook och ordföranden i Sveriges kristna socialdemokraters förbund Peter Weiderud har i Dagens Nyheter varnat för att praktiserande judar och muslimer kan ha det besvärligt i Sverige. De kritiserar förbudet mot halal- och koscherslakt, och menar att religionsutövandet inte kan begränsas till den privata sfären. De hoppas att sådant som burkaklädsel skall överges, men får inte förbjudas av majoritetssamhället.

Integrationsminister Nyamko Sabuni har å sin sida i ett inlägg i Svenska Dagbladet varnat för en identitetspolitik som leder till etniska enklaver. Hon vill ha ett samhälle där staten tydligt tar ställning för individer i stället för grupper. Sabuni tycker att stödet till de religiösa friskolorna är det tydligaste exemplet på den olyckliga identitetspolitiken. Sabuni vill också minska eller ta bort det statliga stödet till etniska och religiösa organisationer.

Det låter som två helt olika utgångspunkter, indraget stöd till religiösa organisationer eller ökat utrymme för att leva efter den egna religionens regler. Men så är det förstås inte i ”Samförståndssverige”. De kristna företrädarna slår fast att de finns situationer då religionsfriheten måste ge vika för värden som jämställdhet, liv, hälsa eller demokrati. Sabuni framhåller att det finns grupper som länge odlat sin identitet, hållit samman och samtidigt varit genuint välintegrerade i Sverige.

Det talar för att det också finns fördelar med så kallade etniska enklaver. Att människor från en likartad bakgrund gärna håller ihop, bor nära varandra och hjälper senare anlända att komma in i samhället är snarare naturligt.

Det är den gängse gången i ett klassiskt invandrarland som USA. Så gjorde också de svenska invandrarna på sin tid. De bodde tillsammans i någon generation, bildade egna föreningar och hjälpte varandra till arbeten. Kyrkorna var viktiga stödjepunkter där predikandet efter ett tag gick över från svenska till engelska. I början kunde andra amerikaner se ned på svenskar som spottade snus och där kvinnorna bar hucklen. Efter att par generationer var svenska språket i stort bortglömt (vilket en hel del beklagar i dag).

Mellanvästern har många platser som av namnen att döma en gång var ”etniska enklaver”, såsom Stockholm, Falun, Vasa, Lindstrom, Mora (med stor dalahäst och eget Vasalopp), Karlstad, Fristad och Skaraborg.

VLT har på nyhetsplats skrivit om svensksomaliernas problem. Ett skäl till att somalier ser ut att ha lyckats bättre i USA kan vara att där anses det naturligt med ”etniska enklaver” och etnisk sammanhållning, som dock kombineras med en stolthet över att vara medborgare i USA.

Det finns risker med att genom kvotering eller annan särbehandling genom statliga beslut gynna vissa etniska grupper. Det kan leda till att gruppidentiteten permanentas. Här är USA inget föredöme och regeringen gör rätt i att utgå från individer. Men att minoriteter håller ihop i föreningar och religiösa samfund är inget att oroas för så länge de deltar i det svenska samhällslivet.

Mer läsning

Annons