Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det första talar för låga löneökningar medan det senare talar för förbättrad köpkraft genom mer pengar i plånboken.

Avtalsrörelsen betyder mer för hur många jobben blir än Arbetsförmedlingens insatser för ungdomar eller nyanlända invandrare.

Annons
Inte så roligt nu. LO:s Wanja Lundby-Wedin och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström står inför en besvärlig avtalsrörelse.foto: scanpix

Skuggboxningen inför avtalsrörelsen har redan börjat. Under sommaren har Svenskt Näringsliv i debattinlägg uppmanat LO att överge centrala förhandlingar om löner och i stället sluta andra typer av centrala avtal.

Lönen skall sättas efter samtal mellan arbetsgivare och anställd, där facket kan ge råd men inte påverka utfallet. Enligt opinionsmätningar på Svenskt Näringslivs uppdrag har den modellen stöd bland LO:s medlemmar. LO och TCO:s medlemstapp förklaras med att medlemmarna inte själva får förhandla om lönen, så det skulle därmed ligga i LO:s intresse att överge sin roll som löneförhandlare. LO har föga förvånande inte accepterat förslagen utan menar att svaga grupper på arbetsmarknaden kunde komma i kläm om de fackliga organisationerna inte får förhandla om lönerna.

LO har för sin del presenterat ett mer traditionellt upplägg på avtalsrörelsen. LO-styrelsen vill ha förbundssamordnade förhandlingar och göra det svårare att visstidsanställa. Det ska bli en extra pott för områden med stor andel kvinnor och lågavlönade. Den som drabbas av en arbetsskada skall få 100-procentig ersättning från första sjukdagen. LO-styrelsen visar däremot inga kort när det gäller nivån på lönekraven.

Svenskt Näringsliv hade, kanske heller inte så förvånande, inget till övers för LO:s krav. Det blev nej till låglönesatsningar och jämställdhetspotter. Handelsanställda i Danmark och Sverige ligger enligt Svenskt Näringsliv högst i världen jämfört med de industrianställda.

Det är sannolikt att Svenskt Näringsliv med tiden kommer att få framgång i kraven på mer lokalt satta löner. Det blir allt svårare att hävda principen om ”lika lön för lika arbete” när allt färre arbetsuppgifter är lika. Men där finns en hake i arbetsgivarnas resonemang och det handlar om rätten att gå i konflikt. Om alla löneförhandlingar ska ske lokalt och inte arbetsgivaren skall bestämma helt själv blir det logiskt med lokal strejkrätt.

Radikalt förändrade förhandlingsformer lär dock knappast ske i denna avtalsrörelse. Den kan dock bli besvärlig nog ändå. Efter djupdykningen under finanskrisen blev det magra avtal men i år såg det ut att bli närmast rekordtillväxt. De fackliga organisationerna hoppades kunna ro hem högre löneökningar. Därutöver finns det grupper, främst lärarna, som på goda grunder vill ha mer än andra.

De senaste veckorna turbulens i euro-zonen och USA har dock gjort framtiden mer osäker. Tillväxtprognoser skrivs ned i flera länder och det gör det ännu viktigare att svensk industri förblir konkurrenskraftig. Samtidigt gäller det att svenska konsumenter inte blir rädda och slutar köpa varor och tjänster. Det första talar för låga löneökningar medan det senare talar för förbättrad köpkraft genom mer pengar i plånboken.

I går kom en rapport om att bara 10 av över 4 000 nyanlända invandrare fått anställning genom Arbetsförmedlingen. Det är en väldigt låg siffra, men avtalsrörelserna har större betydelse för sysselsättningen än olika statliga och kommunala insatser. Parterna behöver hitta rätt balans mellan köpkraft och konkurrenskraft, och göra det lättare att komma in på arbetsmarknaden för dem som saknar jobb. Då kan även ingångslöner och anställningsskydd behöva ses över.

Mer läsning

Annons