Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det hade inte varit ansvarsfullt att, särskilt när varslen duggar tätt, låta SAS gå i konkurs.

Regeringen vill gärna sälja statliga bolag. Men det blir besvärligt när ingen vill köpa det krisande SAS.

Annons
Illa ute. SAS lanserar ett åtgärdsprogram som innebär besparingar på 3 miljarder kronor per år. Antalet anställda minskar med 6¿000 tjänster och lönerna sänks.foto: jonas ekströmer/scanpix

Flyget byggdes upp under de stora systemens och de starka nationalstaternas tid. Då sågs flyget som ett naturligt monopol, som krävde statligt ägande.

Det var också ett exempel på dåtidens samarbete mellan staten och storföretagen. Familjen Wallenberg var också engagerad ¿i SAS. Bolaget kunde dessutom ses som ett exempel på nordiskt samarbete i praktiken, även om Finland och Island hade sina egna flygbolag. SAS gick som bäst under 1960- och 70-talen, men även i början av 80-talet sågs SAS som ett kundorienterat föredöme.

Bolagets starka ställning byggde dock på ensamrätt och regleringar på olika rutter både inrikes- och utrikes.

När väl avregleringen kom i gång ledde den till att många nya flygbolag tog sig in och till en stark prispress. Lågprisflyget har gjort det möjligt för många fler att ganska ofta ta flyget.

SAS har inte förmått anpassa sig till den avreglerade stenhårda konkurrensen, trots att sparpaketen har avlöst varandra. 2004 var antalet anställda 32 000, i dag är det 15 000.

Men det har inte räckt och som gårdagens utspel visar är läget akut. Ledningen går ut med stentuffa krav, där antalet anställda ytterligare ska minska från 15 000 till 9 000 och lönerna sänkas med i genomsnitt 15 procent. Så många förlorar dock inte jobbet, utan SAS ska sälja ut en hel del verksamhet.

Det handlar om ett ultimatum snarare än förhandlingar med de fackliga organisationerna. Här ser facket inte ut att ha något val om bolaget ska kunna räddas och några jobb behållas.

Det visar också hur spelreglerna har ¿förändrats. Enligt läroböckerna är löner trögrörliga nedåt och i Sverige har de ¿fackliga organisationerna varit emot lönesänkningar i kronor och ören, även om löner har kunnat urgröpas när priserna har stigit snabbare. Men nu är det andra tider. Det är inte bara i Grekland och andra krisländer lönerna sänks för att rädda jobb.

Svenska regeringen sitter i en rävsax. Den har försökt sälja den sin andel i SAS, som till hälften ägs av staterna Sverige, Danmark och Norge. Ingen har dock velat köpa kris-¿företaget

Nu går regeringarna in med nya lån till SAS på 3,5 miljarder kronor i stället för att sälja. Regeringens motiv är att rekonstruera ¿företaget för att kunna sälja det senare. Men då gäller att åtgärdspaketet lyckas och att SAS verkligen kommer på fötter den här gången.

Nu har regeringen inte mycket till val. Det hade inte varit ansvarsfullt att, särskilt när varslen redan duggar tätt, låta SAS gå ¿i konkurs.

Men sedan gäller det att sälja, om rekonstruktionen lyckas. Staten bör inte äga flygbolag. Varumärket SAS har funnits under hela flygets utveckling i Norden och visst finns en känsla för företaget bland allmänheten. Men det har inte lett till kundtrohet.

SAS problem beror främst på den snabba förändringen av flygmarknaden, men modellen med tre statliga ägare har ¿knappast underlättat omställningen. Det kan ha gjort det svårare att förändra ¿organisationen, även nu rapporteras om att personalen i Köpenhamn tycker att för mycket förs över till Stockholm.

Staten har ett fortsatt ansvar för att upprätthålla flygtrafiken på företagsekonomiskt olönsamma men för samhället viktiga rutter. Men det kan ske på annat sätt än genom att vara med och äga SAS.

Mer läsning

Annons