Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det har alltid varit ett problem att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan hota reguljära arbeten.

Efter fyra år vid makten har regeringen svårare att hänvisa till socialdemokratiska misstag. Arbetsmarknadspolitiken har nu liksom förut inbyggda målkonflikter.

Annons
Ödesfråga. Regeringen har proriterat arbetslinjen, då gäller det att arbetsmarknadspolitiken fungerar väl.foto: scanpix

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar på debattsidan om att arbetslinjen ger resultat. Arbetslösheten sjunker och fler får jobb. Hon tar upp regeringens reformer för människor utanför arbetsmarknaden, som nystartsjobb och jobb- och utvecklingsgarantin. Engström framhåller att regeringen aldrig ger upp och erbjuder verktygen för att personer skall kunna få större delaktighet på arbetsmarknaden.

VLT:s artikelserie om fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin ger en mörkare bild. Det är dit långtidsarbetslösa hänvisas med en ersättning på maximalt 65 procent av a-kassan sedan de förbrukat a-kassedagarna och gått igenom jobbsökaraktiviteter med coachning (fas 1), arbetspraktik och arbetsträning (fas 2). Engström undviker uttrycket fas 3, utan såväl i samtal med VLT:s reportrar och i sitt debattinlägg kallas den ”senare delen av garantin eller av insatsen”. Enligt regeringen skall deltagare erbjudas ”meningsfull sysselsättning” samtidigt som ”jobbsökandet fortsätter”.

Så tycks det dock i många fall inte gå till i verkligheten. I Fokusartiklarna visas att det inte finns mycket tid att söka jobb på och att arbetsuppgifterna kan kännas meningslösa. I några fall fanns även svårt sjuka bland de arbetslösa i fas 3.

Arbetsförmedlingen sägs ha svårt att hinna följa upp hur det går för arbetslösa som placerats i fas 3. Eftersom anordnarna (arbetsgivarna) får betalat för varje person de tar emot har det uppstått företag som lever på att ordna något att göra för personer i fas 3. Arbetsmarknadsministern har inte fått indikationer på systematiskt missbruk och hänvisar till att de lokala arbetsförmedlingarna ska följa upp.

Regeringen pekar på att såväl arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen behövde förändras. Tidigare var det för lätt att fasta i bidragssystem genom långvariga sjukskrivningar eller att varva arbetsmarknadsutbildningar med a-kassa. Därför har kraven skärpts, det är svårare att vara långtidssjukskriven och bli förtidspensionerad. Inom arbetsmarknadspolitiken ligger tonvikten mer än tidigare på att söka jobb och få praktik än på olika utbildningar.

Det har alltid varit ett problem att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan hota reguljära arbeten. Den som kan få skattesubventionderad arbetskraft kanske låter bli att anställa själv. Samtidigt hade nog inte långtidsarbetslösa i första hand fått de reguljära arbeten som kunde ha skapats utan stödåtgärder.

Sjukskrivningar och utbildningar konkurrerar däremot inte med reguljära arbeten. När den borgerliga regeringen medvetet satsade på att fler skulle i arbete eller få direktkontakt med arbetsmarknaden är det därför inte konstigt om gränsdragningsproblemen ökar. Det framgår även i VLT:s artiklar att få i fas 3 är hos privata arbetsgivare (om arbetsgivarna/anordnarna inte har fas 3 som själva affärsidén). Det beror till stor del just på gränsdragningsproblemen, en chaufför fick nej för att köra ”ideellt” hos ett privat åkeri.

Regeringen kan inte längre på samma sätt skylla på tidigare misstag, nu har den haft ansvaret i fyra år. Därför gäller det att arbetsmarknadsministern lever upp till sin ambition att hela tiden följa upp de arbetsmarknadspolitiska insatserna och är beredd att svälja prestigen och ändra det som inte fungerar tillräckligt bra.

Mer läsning

Annons