Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det Konservativa partiet fick åter ta över en ekonomi i kris.

Den brittiska regeringens stora besparingar visar hur viktigt det är att hålla ordning på statsfinanserna. Men den snabba takten är ett ekonomiskt vågspel.

Annons
Fort och mycket. Den brittiske finansministern George Osborne vill spara snabbt och rejält.

Storbritannien hade ett underskott i statsfinanserna redan under de goda tiderna. När finanskrisen slog till exploderadeunderskottet och är i dag 11 procent av BNP, det vill säga över en tiondel av värdet av hela Storbritanniens produktion av varor och tjänster under ett år. Det säger sig självt att detta i längden är ohållbart.

När Tony Blair och ”Nya” Labour kom till makten 1997 skulle partiet tvätta bort en tidigare bild av oförmåga i den ekonomiska politiken. Till en början gick det bra. Labour vann flera val och tillväxten var god.

Men även denna gång slutade regeringsperioden med stora ekonomiska problem. Den offentliga sektorn byggdes ut utan att skatterna höjdes tillräckligt för att klara finansieringen. Underskottet såg beskedligt ut så länge sysselsättningen var hög och tillväxten god, men smällen blev desto större när krisen kom.

Det Konservativa partiet, den här gången i koalition med Liberaldemokraterna, fick åter ta över en ekonomi i kris. Premiärminister David Cameron och hans finansminister George Osborne vill smida medan järnet är varmt. Regeringen har bara några månader efter sitt tillträde lagt fram en drastisk sparplan. Biståndet och sjukvården slipper neddragningar, men annars drabbas många.

Några skatter höjs, men tre fjärdedelar av paketet skall klaras med nedskärningar. Barnbidragen skall dras in för familjer med en höginkomsttagare och villkoren för andra bidrag blir tuffare. En halv miljon jobb i den offentliga sektorn försvinner. Polis och försvar måste spara. Statsbidragen till kommunerna dras ned.

Det kommer att bli smärtsamt för många människor. Frågan är hur smärtsamma åtstramningarna blir för regeringspartierna. De konservativa gick till val på att de likt våra Nya Moderater hade gått mot mitten och bejakade stora delar av välfärdsstaten. Liberaldemokraterna, som har varit i opposition sedan första världskriget, hade förut angripit den socialdemokratiska Labourregeringen från vänster genom krav på fler och större välfärdssatsningar.

Liberaldemokraterna har redan enligt opinionsmätningarna förlorat stöd. Men det binder också partiet vid regeringen, då en regeringskris och ett nyval i det brittiska valsystemet kunde leda till en brakförlust.

Rent politiskt talar mycket för att genomföra snabba och drastiska åtgärder. Än minns väljarna att underskottet kom till under Labourregeringen och det kan ge större förståelse för att något måste göras.

Ekonomiskt är det dock ett vågspel. Risken finns att åtstramningarna i sig minskar efterfrågan och därmed ytterligare ökar arbetslösheten. Alla är överens om att något måste göras, men det finns således ekonomiska argument för att genomföra budgetsaneringen i ett lugnare tempo. EU är för snabba indragningar, medan USA:s regering, som har ett underskott nästan lika stort som Storbritannien, vill vänta med kraftiga åtgärder tills tillväxten har repat sig bättre.

Framtiden får utvisa vem som har rätt. Klart är ändå att det gäller att hela tiden hålla ordning på statsfinanserna. Det har Sverige gjort och valrörelsen kunde handla om försiktiga satsningar istället för rejäla indragningar.

Tidigare borgerliga regeringar har likt Labour lämnat stora underskott efter sig. Nu gäller det att inte göra om Labours misstag utan att hålla fast vid den första mandatperiodens ansvarsfulla och försiktiga ekonomiska politik.

Mer läsning

Annons