Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det märkliga är att experternas personliga åsikter utan eftertanke basuneras ut med en besynnerlig självklarhet.

Flera tidnings- och tv-inslag från politikerveckan fokuserade mer på partiledarnas retoriska förmåga än på talens politiska innehåll. Men vem bryr sig egentligen om ifall en partiledare är en bra talare eller inte?

Annons
Retorikexpert. Elaine Bergqvist har bistått Aftonbladet med analyser av partiledarnas tal under Almedalsveckan.foto: scanpix

Åtta dagar, åtta partier och åtta partiledartal. Almedalsveckan är över för den här gången och somliga har gjort bättre ifrån sig än andra.

Håkan Juholt (S) lockade mest publik och fick störst utrymme i medierna. Däremot är det inte lika säkert att hans politiska budskap har nått fram till flest. Om sådant kan vi inte ens spekulera.

Eftersnacken handlar mest om parti-ledarnas talarinsatser. I och för sig är det intressant att fundera över vilken parti-ledare som borde få högst betyg i muntlig presentation. Sett ur ett längre perspektiv är detta dock fullständigt irrelevant. Om några veckor kommer partiledarnas mer eller mindre skickliga framträdanden ändå att vara bortglömda.

Därför borde mer vikt läggas vid att analysera talens innehåll. Det är ju där det politiska budskapet som kommer att genomsyra budgeten och kommande förhandlingar finns.

Det mediala fokuset på partiledarnas retoriska förmåga har märkts av på flera håll. Sveriges Televisions Almedals-rapportering är ett bra exempel. Alla partiledartal direktsändes. Efter varje tal följde också, inte helt oväntat, en kort intervju med en kommentator som pekade ut talarnas och talens förtjänster och brister.

De politiskt omärkta retorikexperterna har ett stort inflytande och tas på stort allvar, trots att de sällan är överens. Afton-bladets Elaine Bergqvist tyckte till exempel att Jimmie Åkesson (SD) var en ”skicklig kommunikatör” och att hans tal var ”levande”. Den fristående retorikern Totte Löfström var dock av en helt annan uppfattning. På sin blogg skrev han att Åkessons tal var ”tråkigt” och ”intetsägande”.

Vad gäller Socialdemokraternas huvudnummer fanns också en stor oenighet. Aftonbladets Bergqvists menade på fredagen att Juholts tal ”var bäst hittills” och beskrev det som ”laddat” och ”effektfullt”. Expressens retorikexpert Barbro Fällman gav samma tal två getingar på en fem-gradig skala, vilket hon motiverade med att det var ”gammalt” och ”krångligt”.

Att det går att tolka tal på olika sätt är egentligen inte konstigt. Även experter har olika smak och olika politiska hemvister som påverkar dem trots att de utger sig för att vara objektiva. Det märkliga är att experternas personliga åsikter utan eftertanke basuneras ut med en besynnerlig självklarhet. Det verkar inte heller finnas någon som har legitimitet att ifrågasätta experterna, varför deras uttalanden förblir oemotsagda.

Få verkar fundera över hur tittare och läsare påverkas av experternas åsikter. Troligen spelar deras korta uttalanden, och inte minst de betygsättningar som görs, i alla fall viss roll. Att Bergqvist anser att Juholts tal var bäst ger nog Socialdemo-kraterna en del pluspoäng bland Afton-bladets läsare.

Därför borde experternas objektivitet ifrågasättas i större utsträckning. Men även om så skulle ske så skulle den stora frågan ändå bestå. Nämligen vad gemene man ska med denna, för den stora massan, värdelösa information till?

Mer läsning

Annons