Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det naturliga vore att de som vill leda partiet träder fram och att dagens ledning sedan avgör hur valet ska gå till.

Den som ska leda Socialdemokraterna bör aktivt söka uppdraget och prövas i en öppen process.

Annons
Slutet. Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt meddelade sin avgång i sin hemstad Oskarshamn på lördagen.

Det har varit ännu en dramatisk helg för de hårt prövade Socialdemokraterna. På fredagen krävde flera partidistrikt, däribland Västmanland, partiledaren Håkan Juholts avgång. Det verkställande utskottet (VU) började sitt krismöte redan på torsdagen.

Tidigt fredag kväll framträdde partisekreteraren Carin Jämtin och uttalar VU:s förtroende för Håkan Juholt. Han var dock inte med utan hade åkt hem till Oskarshamn för att vila upp sig. Det var lätt att ana ugglor i mossen.

Sagt ord borde ändå gälla, så utgångspunkten var att Juholt skulle sitta kvar. Snart kom dock ”trovärdiga läckor” om att Juholt i själva verket skulle avgå på lördag. Så skedde också på ett välbesökt möte i hemstaden Oskarshamn. Juholt läste upp ett välformulerat avskedsuttalande och försvann sedan utan att svara på frågor.

Kanske kändes det bättre för Juholt att till synes få avgå i hemstaden på egen begäran. Men i praktiken vet alla att han tvingades bort, så egentligen var skådespelet ovärdigt. VU uttalar sitt förtroende, men Juholt avgår ändå dagen efter. Samtidigt är det lätt att känna sympati för Håkan Juholt. Han ville så gärna göra en insats för Socialdemokraterna, men var inte vuxen uppdraget som partiledare. Yviga uttalanden som inte fullt ut stämmer med fakta och lite slirande på reglerna är inte bra för någon, men blir omöjligt för en partiledare. När dessa personliga tillkortakommanden kombineras med oro och oenighet i partiet var misslyckandet oundvikligt.

Socialdemokraterna har ett knepigt läge. Partiet har ingen vice ordförande, som kunde ta över tills vidare. Därför är det bråttom att utse en ny partiledare.

När Juholt valdes fanns klagomål över att processen var sluten. I andra partier som Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har kandidater trätt fram och för medlemmarna motiverat varför de vill bli partiledare.

Så borde det också gå till hos Socialdemokraterna. Det förutsätter dock att det finns kandidater som vill träda fram. Hittills har det varit lättare att få tänkbara kandidater att tacka nej än att tacka ja.

Bland väljare och medlemmar finns ännu den seglivade ”drömmen om Margot”, trots att Margot Wallström flera gånger tidigare har sagt nej. Pär Nuder, som också skulle kunna få brett stöd, var snabbt ute med att säga nej. Thomas Bodström har stöd i olika mätningar bland väljare, men får intern kritik för bristande erfarenhet och uthållighet.

Det naturliga vore att de som vill träder fram och att partiledningen sedan tar ställning till hur valet ska gå till. Medlemmarna borde under en tid få granska kandidaterna innan beslut fattas.

Det skulle ge de erfarna partiarbetarna möjlighet att visa att de har utstrålning, medan mer spektakulära ”kändiskandidater” kunde visa att de har den politiska bredd och djup som krävs för att i längden orka med det hårda partiledaruppdraget.

De som sedan utser partiledaren, vare sig det blir partistyrelse, förtroenderåd eller kongress skulle då ha en bättre bild av kandidaternas styrkor och svagheter.

Socialdemokraterna har problem med politikens inriktning och systerpartier i andra länder har det också kämpigt.

Så visst går problemen djupare än att bara välja partiledare. Men det är ändå dagens huvuduppgift. Erfarenheterna av att ”köpa grisen i säcken” avskräcker, så det vore på tiden att de som själva vill leda partiet verkligen träder fram och prövas.

Mer läsning

Annons