Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det politiska landskapet i Sverige förändras snabbt just nu. Men i Folkpartiet ser det lugnare ut.

Bistånd och skolan – två klassiska Folkpartifrågor. Den ena sprungen ur partiet, den andra som den partiet allra mest förknippas med om man frågar väljarna. Och så var det ju det här med anklagelserna om att fiska i grumliga vatten – språktest, medborgarkurs och så vidare. Frågor som till sin karaktär, trots en bakomliggande god tanke om skyldigheter, slagit helt fel.

Annons
Siktet fel inställt. Nyamko Sabuni förde fram förslaget om medborgarkurs 2009 – ett förslag som senare ratades på det årets landsmöte. foto: scanpix

Lars Ohly avgår. Maud Olofsson har avgått. Göran Hägglund sitter löst och stormen kring Håkan Juholt har ännu inte bedarrat. Det politiska landskapet i Sverige förändras snabbt just nu.

Men i Folkpartiet ser det lugnare ut. Under partiets landsmöte i helgen i Karlstad återvaldes – som väntat – Jan Björklund till partiledare. Hans tal var i frisk liberal anda med fokus på fri rörlighet och friare arbetsmarknad, men partiet släpar efter.

I Danmark vanns valet tidigare i höst av en vänsterkoalition med Radikale venstre och Enhedslistan som stödpartier till Socialdemokraterna. Dessa småpartier har genom åren utmärkt sig genom ett kompakta motstånd mot Dansk folkepartis främlingsfientlighet. Trenden i Europa är annars den motsatta; stödet för nationalistiska och högerpopulistiska partier ökar.

Under Folkpartiets landsmöte framgick att man generellt väljer Radikale venstres väg, ett litet socialliberalt världsförbättrarparti. Samtidigt får de liberala principerna stryka på foten i fråga om exempelvis EU:s datalagringsdirektiv, som landsmötet röstade för.

Jan Björklund inledde sitt tal med att prata om Somalia och bistånd – ett fokus på klassiska Folkpartifrågor, kända från såväl Per Ahlmarks som Bengt Westerbergs och Maria Leissners tid. Kanske ligger det rätt i tiden? Åtminstone får det folkpartistiska gräsrots-ögon att tåras.

Den allmänna bilden av Folkpartiet har annars varit den motsatta de senaste åren. Från det föreslagna språktestet 2002, via övergångsreglerna 2004 till medborgar-kursen som röstades ned på landsmötet 2009. Anklagelserna om att Folkpartiet ”fiskar i grumliga vatten” har haglat tätt.

Många har glömt att Lars Leijonborg parallellt med förslaget om språktest även propagerade för fri arbetskraftsinvandring.

När Nyamko Sabuni 2009 förklarade den ratade medborgarkursen gled hon mellan att beskriva den som rent informativ och att invandrade med fel värderingar var icke önskvärda. Felet är inte att Leijonborg, och nu Björklund, fört ett samtal om krav och skyldigheter, utan att innehållet i sig varit tvivelaktigt.

Medan Moderaterna förvandlats från hårt oppositionsparti till det statsbärande partiet framför andra framstår Folkpartiet dels som ett enfrågeparti för skolfrågan, dels som i ständigt sökande efter ett social-liberalt ess, som både ska ge frälsning i opinionen och låta den egna medlems-kåren fortsätta se sig som genomgoda världsförbättrare.

Partiledningen föreslog inför helgens landsmöte en djärv skattereform, med en halvering av den statliga skatten samt en sänkning ned till OECD-ländernas snitt på 40 procent i skattetryck. Osvenskt, i ett Sverige där Socialdemokraternas finger-avtryck syns i alla skattesatser.

Tyvärr blev förslaget nedröstat med 94 röster mot 74. Men skattereformen behövs, och hade blåst nytt liv i den politiska debatten, både inom Alliansen och över hela det politiska fältet.

Mer läsning

Annons