Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det rödgröna samarbetet viktig förklaring till valnederlaget

Mona Sahlin har redan i grunden förnyat Socialdemokraternas politik genom det organiserade rödgröna samarbetet. Problemet är inte brist på förnyelse, utan att den bäddade för valnederlaget.

Annons
Kämpar på. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är i ett utsatt läge efter valnederlaget.

Krisen inom Socialdemokraterna ser ut att djupna. Visserligen undviker de flesta tillfrågade partiföreträdarna, som de som uttalar sig på nyhetsplats, konkret kritik. Men samtidigt dyker anonyma kritiker upp i olika medier, och kvällstidningarna spekulerar i partiledaren Mona Sahlins fall.

Det kan tyckas naturligt att en mellanårskongress efter ett allvarligt nederlag tar ställning till om partiledning och partistyrelse skall sitta kvar. Men nu det ser ut som om partiledaren, för att skydda sin utsatta position, oväntat hoppar på ett krav om att alla skall ställa sina platser till förfogande. Det är inte konstigt om falluckorna för kritik och intrigerande då öppnas.

Det talas mycket om behovet av att se över politiken, samtidigt som några menar att valförlusten berodde på att partiet inte fick ut sitt (egentligen populära) budskap. Mona Sahlin talar i Dagens Nyheter om att 20 års hackande förnyelseprocess nu skall få utlopp i en ordentlig politisk agenda. Hon säger också att ”jag upplever en visshet om att jag leder partiet och tänker fortsätta att göra det”. Minst sagt kryptiskt, hur kan en partiledare ”uppleva en visshet” om att leda partiet?

För fyra år sedan behövde Socialdemokraterna verkligen förnya politiken efter ett första förlustval. Den här gången kan det paradoxalt nog räcka med att vänta ut den borgerliga Alliansen. De flesta regeringar verkar trötta och förbrukade efter några mandatperioder. Då kan oppositionen vinna så länge den inte framstår som hopplöst oansvarig. Fast nu verkar de flesta överens om att det behövs tydliga förändringar.

Det har dock redan skett en grundläggande förnyelse inom socialdemokratin under Mona Sahlins ledning förra mandatperioden. Men det handlade inte om politikens innehåll, utan om etablerandet av det rödgröna samarbetet. Här genomförde Sahlin en radikal omläggning. För första gången gick Socialdemokraterna till val som en del av ett samlat regeringsalternativ. I sin senaste bok är hon stolt över det rödgröna samarbetet, och på möten framträdde hon mer som en rödgrön lagledare än som socialdemokratisk partiledare.

Det fanns argument för ett samarbete. Miljöpartiet ställde tydliga krav på regeringssamarbete. Utan en allians kunde Miljöpartiet ha orienterat sig mot att sam-arbeta med de borgerliga partierna, som i Västerås 2006-2010.

Men i efterhand framstår det rödgröna samarbetet som en viktig förklaring till valnederlaget. Försöken att etablera en allians med bara Miljöpartiet misslyckades. Vänsterpartiet fick vara med på likvärdiga villkor. Socialdemokraterna fick svårt att förklara samarbetet med kärnkraftskritiska Miljöpartiet i industribygder och med det gamla kommunistpartiet för urbana mittenväljare i storstäder.

Idén byggde på att det rödgröna samarbetet gick bra i Norge och på den borgerliga Alliansens framgångar. Men Norge är inte Sverige. Där finns ett starkt högerpopulistiskt parti, Vänstersocialisterna är mindre doktrinära än Vänsterpartiet och Senterpartiet är ett utpräglat landsbygdsparti. Alliansen var ett resultat att årtiondens borgerliga samarbetsproblem, så det var självklart att något liknande krävdes för de rödgröna partierna.

Mer läsning

Annons