Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det stämmer att Sverige har närmat sig Nato utan att det direkt har basunerats ut på gator och torg.

Det mesta i det omfångsrika materialet från Wikileaks visar att USA:s diplomater gör sitt jobb. Men det hindrar inte att andra länder som Sverige kan få bekymmer när hemliga rapporter blir offentliga.

Annons
Elefant i porslinsbutik. USA:s tidigare ambassadör Michael Wood skrev att Sverige ljög om neutralitetspolitiken.

Varje dag tickar det ut mer hemligstämplat material via Wikileaks. I något fall blir det rejäla fnurror på tråden. President Putin var arg över att Ryssland i någon rapport hade liknats vid en ”Maffiastat” och svarade med att kritisera demokratin i USA.

Sverige spelar visserligen en undanskymd roll i amerikansk utrikespolitik men även här skriver diplomaterna rapporter. Svenska Dagbladet har granskat bilden av den svenska säkerhetspolitiken. USA ser Sverige som en allierad. Ambassadören och George W Bushs gode vän Michael Wood har skrivit att Sverige ljuger och döljer hur nära samarbetet med Nato egentligen är,

Försvarsminister Sten Tolgfors förklarade att det är ganska lätt att få stöd för insatser under Natos paraply, men svårare att få igenom ett Nato-medlemskap. Sverige sägs ha förpassat neutralitetspolitiken till historiens soptunna.

Socialdemokraternas ledning kan också få problem med rapporter från USA-ambassaden. 2008 skall den utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin ha bett USA:s ambassad om hjälp för att öka stödet i partiet för den militära insatsen i Afghanistan. Det skulle ske genom besök i Sverige av någon från den afghanska regeringen, som skulle berätta om svenska humanitära insatser. Vänsterledaren Lars Ohly var var snabb med att kritisera att ett svenskt parti vill ha amerikansk hjälp för att vinna över den egna partiopinionen.

De svenska politikerna värjer sig. Ahlin, som anses stå till höger i Socialdemokraterna, förnekar att han bett USA om hjälp, men vidhåller att det är bättre om afghanerna själva kan berätta varför vi skall vara i Afghanistan. Försvarsminister Sten Tolgfors tycker inte att han har sagt något anmärkningsvärt. Urban Ahlin påpekar att den svenska säkerhetspolitiska doktrinen har ändrats.

Folkpartisten Allan Widman framhåller att den svenska politiken har blivit mer solidarisk, vi skall inte stå passiva om ett grannland eller EU-land angrips. Folkpartiet förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap och Widman beklagar att de stora förändringarna i utrikespolitiken inte har lett till en offentlig debatt.

De allra flesta offentliggjorda rapporterna visar mest att att USA-diplomaterna gör vad de skall. Deras uppgift är att rapportera hem om vad som händer och försöka få gehör för USA:s ståndpunkter. Rapporterna om inrikespolitik kan vara lite överdrivna för att göra intryck hemma.

Även om inte alla nyanser är korrekta stämmer det att Sverige har närmat sig Nato och att den tidigare neutralitetspolitiken har övergivits utan att det direkt har basunerats ut på gator och torg. Ambassaden har goda skäl att samarbeta med USA-vänliga socialdemokrater.

Bristen på demokrati och korruptionens utbredning i Ryssland är inga sensationella observationer. Att Berlusconi i Italien är en festprisse och att den franske presidenten Sarkozy har ett häftigt humör behöver man inte läsa ambassadrapporter för att känna till. Det är genom att skriva svart på vitt vad de flesta anar eller känner till som publiceringen av rapporterna blir pinsamma för värdlandet.

Mer läsning

Annons