Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var ett smart drag som var ämnat att ytterligare påvisa distansen mellan Sverigedemokraterna och övriga partier.

Sverigedemokraterna vill lyfta på locket och prata om svenskfientligheten. Men under partiets egna lock döljer sig vackra ord och illa förankrade slutsatser.

Annons
En god talare. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll ett vasst och målande tal, men lyckas han inte maskera partiets politik fullt ut.foto: kenneth hudd

Sedan förra valet har Sverigedemokraterna vässat sin retorik. Det märktes när partiledaren Jimmie Åkesson talade på torget i Västerås i går. Partiets taktik var utstuderad och gick igen i både ordval och framtoning.

Tidpunkten och platsen var också väl valda. Det är bara två veckor sedan en sjuksköterska i Västerås blev rånad och kallad ”svennehora”.

Sverigedemokraterna verkade tycka att bara uttalandet av ordet räckte för att klassa dådet som svenskfientligt. Men Åkesson hade fler exempel. Bland annat pratade han om hur svenska kvinnor blivit våldtagna bara för att de haft blont hår och blåa ögon och om barn som mobbats i skolan för att de varit etniskt svenska. Var, när och hur dessa brott ska ha begåtts gick han dock aldrig in. Ändå lyckades hans ord väcka känslor bland åhörarna.

Några minuter senare började han även utmåla de andra partiledarna som svensk-fientliga. Till exempel citerade han Mona Sahlin som vid ett tillfälle ska ha sagt att hon ”hatade det genuint svenska”. Men i vilket sammanhang hon yttrade orden undvek han att förklara.

Det är lätt att sammanfatta Åkessons strategi. Först etablerade han begreppet svenskfientlighet, illustrerat av otäcka berättelser. Sedan visade han hur de andra partiernas politiker inte var mycket bättre själva och fick på så sätt sitt Sverigedemokraterna att framstå som det enda, tänkbara alternativet.

Åkesson hävdade också att inget av de andra partierna vågade diskutera svensk-fientligheten. Det är visserligen sant att andra partier flera gånger vägrat debattera med Sverigedemokraterna. Men just den här gången var det inte så konstigt att inga andra politiker kom, fastän Åkesson sa att han bjudit in dem. Alla som är någorlunda insatta i partipolitik vet att inget politiskt parti skulle vilja medverka på ett torgmöte som ett annat parti arrangerat, oavsett vilket parti det handlar om. Så fungerar inte den politiska debatten.

Därför var det ett rent pr-trick att bjuda in de andra partierna till torgmötet. Åkesson visste att de inte skulle komma och kunde förklara deras frånvaro med att de antingen inte var intresserade av integrationspolitik eller inte vågade komma. På så sätt utnyttjade han den ovilja som andra partier tidigare visat mot att debattera med Sverigedemokraterna till sin fördel.

Det var ett smart drag som var ämnat att ytterligare påvisa distansen mellan Sverigedemokraterna och övriga partier. För Åkesson vill gärna få det att verka som att Sverigedemokraterna står på folkets, för att inte säga svenskarnas, sida i kampen mot alla problem. Samtidigt vill Sverige-demokraterna väldigt gärna vara med och bestämma och under mötet öppnade Åkesson för samarbete med alla andra partier så länge han fick något tillbaka. Här finns en dubbelhet som blir ett problem för partiet. Det går inte att ta avstånd och komma närmare på samma gång.

Åkesson gjorde sitt bästa för att få Sverigedemokraternas politik att låta som sunt förnuft och lyckades förvånansvärt ofta, med rungade applåder som följd.

Frågan är bara om hans retorik skulle fungera lika väl i plenisalen där svävade beskrivningar ifrågasätts och ogrundade generaliseringar får mothugg.

Mer läsning

Annons