Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det viktiga är därför inte om Sannfinländarna ingår i regeringen, utan vilken politik en ny regering för.

Finlands sak är svår efter söndagens riksdagsval. Det är dock viktigare vilken politik en regering för än vilka partier som ingår.

Annons
Missnöjets förväntningar. Sannfinländarnas partiledare Timo Soini gläds åt valframgången, men kan få problem att infria de egna väljarnas förväntningar och samtidigt vara med i regeringen.foto: scanpix

Sverige och Finland är lika på många sätt och har en lång gemensam historia. Men när det gäller politiken är skillnaderna påtagliga. Här brukar regeringsalternativen vara klara före valet och inställningen till populistiska protestpartier är negativ.

När ledarna för de större partierna intervjuades på valvakan ville ingen ge besked om regeringsfrågan. Den skulle lösas i förhandlingar. Däremot var Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen klar på en punkt. Hon tyckte att valets stora segrare, de populistiska Sannfinländarna, skullevara med i regeringen. Det är onekligen svårt att tänka sig Mona Sahlin på valnatten vägra ha en åsikt om regeringsbildandet utöver att Sverigedemokraterna borde ingå i regeringen!

Finland har en tradition av att det största partiet utser statsminister och att partier som har gått framåt får erbjudande om att vara med. Samlingspartiet (Moderaterna) blev störst och kan göra anspråk på statsministerposten. Men det kräver att regeringspartierna är beredda att ta ansvar. Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet kom in i regeringen, men förlorade många röster när de inte kunde infria de egna väljarnas förväntningarna.

Mandatmatematiken gör också regeringsbildandet besvärligt. Finland har inget kvittningssystem och personkryssen kan försvåra partisammanhållningen. Regeringen behöver därför en klar majoritet av riksdagens 200 mandat. En regering där Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna ingår skulle ha en stabil majoritet. Men kan de enas?

Centerpartiet har sagt sig vilja gå i opposition, men en regering bestående av Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och det liberala och svenskspråkiga Svenska Folkpartiet skulle ha 105 mandat, en knapp men ändå klar majoritet.

Sannfinländarna har bland annat krävt minskad invandring, avskaffande av den obligatoriska svenskan i grundskolan, bättre villkor för pensionärer och mer fördelningspolitik och att Finland ska bli tuffare mot euroländer med problem. Egentligen vill Sannfinländarna inte att vara med i eurozonen. Andra partier och politiker har instämt i en del av kraven. Socialdemokraterna har talat om att banker måste ta ett större ansvar för kriserna i euroländer.

Det är rimligt att i förhandlingar pröva Sannfinländarna, men vore fel att ge efter i grundläggande frågor. Finland bör inte föra en äventyrlig ekonomisk politik, stänga dörren för flyktingar eller ifrågasätta svenskans ställning som nationalspråk. Det kan finnas skäl för att finna andra lösningar än nya ständiga krispaket i eurozonen, men Finland kan inte äventyra EU-samarbetet.

Det viktiga är därför inte om Sannfinländarna ingår i regeringen, utan vilken politik en ny regering för. Är Sannfinländarna beredda att kompromissa, ge efter och ta ansvar kan de vara med, annars bör partiet få stanna i opposition.

Sverige kan inte lägga sig i finländsk språkpolitik, men bör bättre uppmärksamma svenskans roll och betydelse som Finlands andra nationalspråk. Trots att bara runt 6 procent har svenska som modersmål fanns en egen tv-valvaka på svenska där alla de stora partiernas ledare (inklusive Timo Soini från Sannfinländarna) talade god svenska i intervjuer. SVT borde ha sänt hela svenska valvakan i Kunskapskanalen eller SVT 24.

Mer läsning

Annons