Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det vore rimligt att kunna ge motståndsrörelsen tillgång till moderna vapen och att genom sanktioner komma åt regimen.

Libyen kan vara på väg mot ett regelrätt inbördeskrig. Förutsättningarna för förändringar varierar, men i hela arabvärlden försvårar bristen på jämställdhet ekonomiska framsteg.

Annons
Osäkert. Vad händer egentligen i Libyen?foto: scanpix

För några dagar sedan såg det ut som Muammar Gaddafi var på väg att störtas. Trots regimens militära övervikt tog oppositionen över stad efter stad. Gaddafis trupper verkade ha svag stridsmoral och anhängare gick över till oppositionen.

Nu verkar bilden mer osäker. Där finns rapporter om framgångar från båda sidor. Allt fler talar om risken för ett regelrättinbördeskrig, som riskerar att bli långdraget och blodigt.

Det visar åter hur snabbt utvecklingen kan svänga. För drygt ett halvår sedan gav Utrikespolitiska institutet ut småskriften Gaddafi – diktatorn som omfamnas av väst. Omslagsbilden visade Gaddafi och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi i en hjärtlig omfamning.

Då ansågs regimen sitta säkert, trots korruption och ett allmänt missnöje. Spekulationen handlade om vilken av Gaddafis söner som skulle efterträda fadern och om det kunde innebära några förändringar till det bättre.

Även om dagens revolt har varit helt oväntad finns dock en del viktiga lärdomar att dra från det förflutna. Libyen har ingen tradition som ett enat land och den italienska kolonialmakten uppträdde under Mussolinis mellankrigsvälde mycket brutalt. I samband med ett uppror dödades betydande delar av befolkningen. Det har föga förvånande givit grund till misstänksamhet mot utländsk inblandning.

Gaddafi har under hela sin tid vid makten varit oberäknelig, men klarat sig genom att han ändå varit klok nog att inte förstöra oljeindustrin. Oljeinkomster ger utrymme för att härskare kan behålla makten trots betydande vanstyre. Det är huvudförklaringen till att Gaddafi har kunnat styra Libyen i över 40 år.

Saudiarabien är ett annat land där de styrande kan använda oljepengar för att behålla makten. Landet styrs av 80-åringar ur kungafamiljen. Där finns många prinsar som lever gott, medan samhällslivet är starkt konservativt på ett sätt som särskilt drabbar kvinnor.

Det är lätt att kritisera de västliga demokratiernas agerande, men också viktigt att komma ihåg hur olika länderna i arabvärlden är. Libyen stödde terrorism och mord och var ute i kylan. Här byggde normaliseringen av förbindelserna på att Gaddafi faktiskt slutade att stödja terrorgrupper och försöka utveckla eget kärnvapen. Men det inhemska förtrycket var hela tiden hårt, vilket gör att det inte har gått att störta regimen utan våld.

I länder som Egypten och Tunisien har de i praktiken diktatoriska regimerna hela tiden haft västvärldens stöd för att de har varit öppnare mot Israel och setts som ett bålverk mot radikal islam. Här gick det att relativt fredligt få bort regimerna, men den tidigare politiken är svårare att moraliskt försvara än den mot Libyen.

Det vore oklokt för EU och USA att gå in med militära insatser i Libyen, men det vore rimligt att kunna ge motståndsrörelsen tillgång till moderna vapen och att genom sanktioner komma åt regimen. Agerandet måste anpassas till att situationen är så olika. Det finns samtidigt gemensamma förklaringar till att arabländerna som grupp har sackat efter i utvecklingen, inte minst att kvinnornas ställning är svagare än i jämförbara länder.

Mer läsning

Annons