Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dialogen riskerar dock att aldrig bli av när de i princip inbjuder till den genom att kräva att de ska få bestämma.

Det märks på det höga tonläget mellan arbetsgivare och fackförbund att årets avtalsrörelse har inletts. ”Parterna står långt ifrån varandra” tycks vara ett gångbart uttryck oavsett bransch.

Annons
En tidsfråga. Skolchefer vill bestämma över lärarnas arbetstider. foto: scanpix

Oftast handlar avtalsrörelsen om hur stor den förväntade löneökningen ska bli. Arbetsvillkor och arbetstider är två andra viktiga komponenter.

Det som det tycks blåsa upp till strid om för lärarnas del rör i huvudsak de två senare. I måndags skrev 198 skolchefer på Dagens Nyheters debattsida att de kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider. Skolcheferna hävdar att dagens avtal är omodernt och vill därför ha ett nytt, i vilket rektorerna ska ges ”vidgade möjligheter att disponera lärarnas tid utifrån elevernas behov av stöd och undervisning”.

Slutar man läsa där får lätt intrycket att skolcheferna verkligen vill bestämma när lärarna ska komma, när de ska få gå hem och vad de ska göra utöver själva undervisningen – och var.

Så är dock inte fallet. Lite längre fram i texten står det nämligen att de vill att varje skola själv ska få bestämma om den ska tillämpa 40 timmars arbetsvecka med vanlig semester eller, som som det är nu, 45 timmars arbetsvecka med så kallad förtroendetid och ferietjänst. Det ska till och med vara möjligt att ha olika, individuella avtal på en och samma skola.

I DN-artikeln skriver skolcheferna att de inser att ett dylikt avtal skulle ställa krav på såväl dem som på rektorerna, både när det gäller ledning, resursanvändning och dialog på skolorna. Det är ju bra. Den dialogen riskerar dock att aldrig bli av när de i princip inbjuder till den genom att kräva att de ska få bestämma.

Många lärare håller hårt på sin rätt och förtroendet att de kan disponera sin arbetstid själva. Lägg därtill att olika ämnen kräver olika förberedelser och efterarbeten. Enligt skolcheferna ska det få vara olika i fortsättningen också. Då vill det till att det verkligen blir så också.

Det är dock förståeligt om fackförbund, lärare och skolpolitiker uppfattar det som om det ena ska utesluta det andra, att nuvarande avtal ska ersättas med 40 timmars arbetsvecka med vanlig semester – för alla. Så är det ju ofta – att det finns krav på att det ska vara lika för alla. Det är inte alltid det finns förståelse och utrymme för att folk vill arbeta olika.

De båda lärarfacken motsätter sig det avtal som skolcheferna förordar. Enligt skolcheferna är det som facken motsätter sig redan verklighet på friskolorna och kan, som de ser det, bli en konkurrensfördel för dem och kan därmed hota den kommunala skolans existens.

Danmark tycks vara förebilden nummer ett nuförtiden i flera avseenden. Svenska politiker brukar bland annat framhålla den danska modellen för hur man får ned ungdomsarbetslösheten. Lena Hörngren, chefredaktör på tidskriften Dagens Samhälle, tycker att parterna i lärarnas avtalsrörelse ska åka till Danmark för att se hur man burit sig åt för att lyckas med lärarnas arbetstider. (Vad man de facto gjort framgår tyvärr inte av Hörngrens ledare).

Innan man åker dit kan det kanske vara klokt att göra ett studiebesök i Lekebergs kommun. Där har man sedan 2002 tillämpat ett avtal som liknar det som skolcheferna vurmar för. Där kan man få ett hum om hur det fungerar och vad de berörda lärarna tycker om sitt avtal.

Mer läsning

Annons