Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eftersom samhället inte är en kedja, utan ett nät, kan ytterkanterna frasas sönder, utan att mittenpartiet reagerar.

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, sjöng Olle Adolphson, och syftade på ett land fullt av möjligheter och fantasier. Tyvärr finns det barn i Sverige, fångade i andra främmande länder, som varken andas framtidstro eller lysande utsikter.

Annons
Utanför. Unicef har startat kampanjen ”Inget barn får hamna utanför” och uppmärksammar därmed unga som står utanför samhället, utan att veta hur de ska komma in.Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Majoriteten av alla barn i Sverige har det bra. Ett samhälles styrka mäts dock inte bara, eller ens främst, i antalet Nobelpris, utan i hur väl det tar hand om dem som riskerar att falla. Ungefär som att kedjan inte är starkare än sin svagaste länk. Men eftersom samhället inte är en kedja, utan ett nät, kan ytterkanterna frasas sönder i tysthet, utan att mittenpartiet reagerar.

Eller som det uttrycks i filmen Mitt liv som barn, som i veckan lanserades av Unicef, som en del av kampanjen ”Inga barn får hamna utanför”: Även här finns det de som lever under förhållanden som vi inte borde acceptera. Människor som hamnar vid sidan av. Människor som kanske inte alltid syns. Människor vars omständigheter i vissa fall är svåra att förstå. I vissa fall är dessa människor barn.

I filmen möter vi minderåriga som tidigt i livet har hamnat i ett, för oss andra, främmande land. Barn till missbrukare, en pojke som har fått rikligt med stryk, en annan som tigger på gatan och en tredje som saknar uppehållstillstånd.

14-åriga Lilly har flyttat cirka 20 gånger, ofta mellan olika fosterhem, eftersom hennes pappa är död och mamman har svåra missbruksproblem. Yousef från Rosengård berättar att alla i hans omgivning levde i samma kretslopp, alla lika utanför samhället. Ernesta, som lurades till Sverige från Litauen, skildrar hur hon tvingades sälja sex till hotellkunder, utan att någon av de hotell-anställda reagerade.

Alla är barn som bor eller har bott i Sverige, med eller utan papper. Världsmedborgare om man så vill. De tillhör Olle Adolphsons och Beppe Wolgers gåtfulla folk.

De flankeras av andra barn, intervjuade i en rapport som också ingår i Unicefs kampanj. Barn som lever i socialt utsatta familjer, som berättar att de känner sig i underläge i förhållande till sina klasskompisar, och inte sällan saknar framtidstro. De upplever att samhället är någonting som pågår vid sidan av, för alla andra, inget för dem.

Även om barnen i rapporten har sina grundläggande behov tillgodosedda – de är varken hungriga eller bostadslösa – går det inte att blunda för att ett samhälle där många startar sina liv vid sidan av, utan att veta hur de ska komma in, har stora och allvarliga problem.

I går kom beskedet att regeringen ska utreda om FN:s barnkonvention ska införlivas i svensk lag. I den står bland annat att alla barn har samma rättigheter och lika värde, att barnets bästa ska komma i främsta rummet och att alla barn har rätt till social trygghet.

En lagändring ändrar troligtvis ingenting på studs, för tyvärr är det skillnad på att ha rättigheter och på att få dem tillgodosedda.

Trots det är en lag inte verkningslös, för det skulle ge en tydlig fingervisning om att alla barns rättigheter måste tas på allvar och att ingen får lämnas utanför. Det handlar om att man inte får blunda när någon blir misshandlad, tigger utanför affären eller totalt har tappat hoppet om framtiden.

Det handlar om vilket ansvar vi anser oss ha för en ung litauisk flicka, som tvingas sälja sex till gästerna på ett svenskt hotell.

Mer läsning

Annons