Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett resonemang lika osannolikt som det är osympatiskt.

Migrationsminister Tobias Billström och socialminister Göran Hägglund är helt klart oense om vilka som bör ha rätt till vård i Sverige. Billström sätter kostnad och legal status före behov, medan Hägglund anser att hälso- och sjukvård bör vara en rättighet för alla. Billströms ståndpunkt andas missklädsam cynism och gör sprickan inom regeringen allt tydligare.

Annons

Säg den lycka som varar för evigt. Så skulle man kunna beskriva stämningsläget hos Miljöpartiet och de tre mindre regeringspartierna, när migrationsminister Tobias Billström (M) sågar den utredning från i måndags som föreslår att papperslösa och asylsökande ska få samma hälso- och sjukvård som alla som är folkbokförda i land.

Ett ordstäv som bättre beskriver situationen är kanske ”som man bäddar, får man ligga”.

För vad de mindre partierna uppfattar som att Tobias Billström sviker den migrationspolitiska uppgörelsen från i början av mars är egentligen ett svek mot deras bild av uppgörelsen. Redan från början var uppgörelsen mycket vagt formulerad. Och detta utnyttjar nu migrationsministern.

Mycket riktigt påpekar Billström att överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet gällde utökad vård för vissa grupper, inte för alla, även om detta är vad samtliga partier förutom Moderaterna har läst in i överenskommelsen. Det är därför fyra partier välkomnar utredningen medan ett sparkar bakut.

Men Billströms uttalande blottlägger mer än ihåligheterna i uppgörelsen med Miljöpartiet. Det avslöjar också ministerns egen cynism. Han försöker återigen redu-cera rätten till vård till en kostnadsfråga och passar dessutom på att lufta dunkla resonemang om vårdturism eller att människor kommer att trotsa avvisningsbeslut för att snylta på den svenska vården.

Det är ett resonemang som är lika osannolikt som det är osympatiskt.

Billströms agerande avslöjar också sprickor i regeringen. Det är ingen hemlighet att de tre mindre partierna länge slagits för den här frågan, medan Moderaterna hela tiden har spjärnat emot.

Den utredning som man nu bråkar om tillsattes till exempel redan i april 2010 av socialminister Göran Hägglund (KD) – ett helt år innan den migrationspolitiska överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet kom till. Och redan då konstaterade den kristdemokratiska partiledaren att ”min uppfattning är att hälso- och sjukvård bör vara en rättighet för alla”.

Så sprickan fanns där redan tidigare. Överenskommelsen med Miljöpartiet var dock ett gyllene tillfälle att överbrygga den.

Moderaterna hade kunnat överge sin tidigare ståndpunkt utan att det hade uppfattats som en prestigeförlust, att man hade gett efter för de tre andra allians-partiernas krav. Till på köpet skulle vi dessutom ha fått en situation där en persons vårdbehov, inte legala status, skulle avgöra vårdinsatsen.

Så blir det inte, i alla fall inte än på ett tag – bara för att migrationsminister Billström biter sig fast i medvetet vaga formuleringar och Moderaternas behov av att markera.

Mer läsning

Annons