Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Euron ser ut att kräva centralisering av finanspolitik, skatter och ett gemensamt skuldansvar för att långsiktigt fungera.

EU satsar på att de grekiska väljarna ångrar sig när de får rösta för andra gången. Men obalanserna och spänningarna i eurosystemet oroar oavsett vad som händer i Grekland.

Annons
Bestämda åsikter utifrån. Den brittiske premiärministern David Cameron manar euroländerna att stärka valutan genom fler centrala beslut, men vill inte att det egna landet ska gå med.foto: scanpix

Veckans EU-toppmöte gav inga tydliga besked om eurozonens stora frågor. Det var heller inte meningen. Mötet var informellt och skulle bereda marken för senare beslut.

Men i dag är det besvärligt för EU att skynda långsamt. Krisen i Grekland är akut och fler sydeuropeiska länder, just nu främst Spanien, har det besvärligt med hög arbetslöshet, höga statslåneräntor, bankkriser och folkligt missnöje med åtstramningar.

Efter presidentvalet i Frankrike är också åsiktsskillnaderna mellan den nyvalde François Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel tydliga. Hollande vill mildra åtstramningarna och satsa på ”tillväxt”.

Han har också lyft fram så kallade euroobligationer. Det skulle innebära att länderna tar gemensamt ansvar för skulderna och betyda lägre ränta för krisländer tillika högre ränta för länder som Tyskland, Finland och Österrike.

Föga förvånande är de senare negativa. Tyskland framhåller att euroobligationer bara kan bli aktuella när det centrala samordningen av skatter och finanspolitik har nått betydligt längre i eurozonen.

Så tycks det också bli. EU är också tydlig i budskapet till Grekland. Landet ska vara kvar i eurozonen, men då måste avtalet om ytterligare nedskärningar och kostnadsminskningar hållas. Förhoppningen är att de grekiska väljarna i det ”nya nyvalet” ska rösta på de ”gamla” partierna, som står bakom åtstramningarna.

Kanske kan det gå som det brukar när väljarna röstar ”fel” i EU. Det blir en ny omröstning som ger ett mer ”rätt” utslag. Majoriteten av de grekiska väljarna vill behålla euron. Det ökar möjligheterna för att valutslaget inte blir lika dramatiskt som det förra, då motståndarna till åtstramning gick starkt framåt.

Allmänt tycks dock stämningen vara på väg att skifta. Den tyska regeringen framstår som mer isolerat i kraven på budgetdisciplin. Den rödgröna oppositionen i Tyskland är också inne på Hollandes linje.

Frågan är dock hur långt eurozonen behöver centraliseras för att skapa större stabilitet. Den brittiske premiärministern David Cameron framträder nu som en osannolik hejaklacksledare för euroobligationer och en mer gemensam finans- och skattepolitik i eurozonen. Han menar att en gemensam valuta inte kan fungera utan starka centrala institutioner, men att Storbritannien inte tänker ansluta sig.

Statsminister Fredrik Reinfeldt är skeptisk till euroobligationer och värnar budgetstabilitet som ett viktigt mål. Han vill inte heller öka EU:s centrala budget för de närmaste sju åren och håller emot kraven på nya budgetpengar för att möta den ekonomiska krisen. Likt Storbritannien är den svenska regeringen emot en europeisk finansskatt.

Här visade en opinionsmätning beställd av EU-parlamentet starkt stöd i Sverige för just en sådan skatt. Pinsamt för Reinfeldt trots att undersökningen innehöll ledande frågor och EU-parlamentet inte borde driva sina krav på ökad makt åt centrala EU via egna opinionsmätningar.

Euron framstår som felkonstruerad. Den kräver betydligt starkare centralisering av finanspolitik, skatter och ett gemensamt ansvar för skulderna för att långsiktigt fungera. Men frågan är vilket folkligt stöd det finns för så stora förändringar.

Mer läsning

Annons