Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Storbritannien är det däremot bra att det har bildats en regering med klar majoritet .

Det är bra också för omvärlden med en handlingskraftig brittisk regering. Frågan är dock om koalitionen mellan konservativa och liberaler håller hela mandatperioden.

Annons
Som gamla kompisar. Liberaldemokraternas ledare och vice premiärminister Nick Clegg tilsammans med premiärminister och de konservativas partiledare David Cameron på en gemensam presskonferens.foto: scanpix

I Sverige är det inget konstigt med koalitionsregeringar, inte heller att Folkpartiet och Moderaterna regerar i hop. Partiledarna i de två regeringsalternativen gör allt för att visa hur bra de trivs ihop. De talar på varandras kongresser och gör gemensamma kampanjframträdanden.

I Storbritannien var det däremot en sensation när den nye konservative premiärministern David Cameron och den liberale vice premiärministern Nick Clegg hade en gemensam presskonferens och dessutom såg ut att trivas tillsammans.

Egentligen borde det inte vara så märkligt. De är båda i 40-årsåldern och har liknande (privilegierad) bakgrund. De har därmed lärt sig artighet och förmåga att använda självironi för att hantera oväntade situationer. Cameron anses stå till vänster i sitt parti och Clegg till höger i sitt.

Varför väckte då framträdandet sådant uppseende. Det handlar om en helt annan politisk tradition än i Sverige. Valsystemet har oftast givit något parti egen majoritet, och vid oklara majoritetsförhållanden, som på 1920- och 70-talen, har ett parti bildat minoritetsregering.

Valsystemet med enpersonsvalkretsar gör det också svårare att bilda koalitionsregeringar. Det är svårt att driva kampanj i de enskilda valkretsarna mot kandidater från den egna regeringen. Om det går dåligt för ett av regeringspartierna kan det bli mycket större mandatförluster än i ett proportionellt valsystem som det svenska. Att dela upp valkretsarna mellan partierna i regeringen är både krångligt och innebär ett första steg mot en sammanslagning.

I slutet av 1800-talet gick en del liberaler under Joseph Chamberlain samman med de konservativa för att försöka hindra irländskt självstyre och förespråka protektionism. (Ingen höjdarfamilj i historiens ljus, sonen Neville stod som premiärminister bakom eftergiftspolitiken mot Hitler).

Dessa så kallade liberala unionister tvingades efter en tid uppgå i det konservativa Torypartiet. Samma sak hände på 1930-talet, då det bildades en bred koalition för att bemästra de svåra tiderna. Labour och Liberalerna sprack. De koalitionsvänliga delarna gick in i regeringen, men fick efter hand gå upp i Torypartiet.

Liberalerna har därför tagit ett riskfyllt steg genom gå med i regeringen. Med ett ändrat valsystem blir läget annorlunda, men skulle förslagen om att ändra valsystemet falla kan situationen bli farlig för liberalerna. Då vore det inte troligt att regeringen överlever hela mandatperioden på fem år. (I sig väl långt, fyra år vore bättre).

En alternativ regering med Labour och Liberalerna hade inte haft egen majoritet, utan varit tvungen att ”köpa” stöd från regionala partier i Skottland. Wales och Nordirland. Det hade lett till osäkerhet och gjort det svårare att bekämpa det katastrofalt stora budgetunderskottet.

Storbritanniens kärva ekonomiska läge gör det inte lockande att regera. Det kommer att handla om brutna förväntningar, höjda skatter och lägre offentliga utgifter. Med Liberalerna får regeringen dock en bredare geografisk bas, de Konservativa har bara ett enda mandat i Skottland.

För partierna och särskilt för Liberalerna är således koalitionen riskabel. För landet är det däremot bra att det har bildats en regering med klar majoritet.

Mer läsning

Annons