Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frågan om luftbevakning visar att Island i praktiken inte klarar sig utan hjälp av andra.

Begäran om svensk luftövervakning av Island visar hur svårt det är för verkligt små länder att vara oberoende på riktigt.

Annons
Glest och kalt. Sverige har fått en begäran om att ställa upp med luftövervakning av Island. Det glesbefolkade öriket har inget flygvapen och behöver hjälp för att kunna värna det egna luftrummet. foto: PAISLEY DODDS/scanpix

Urtrikesnämnden diskuterade i går frågan om Sverige ska bistå Island med flygövervakning. Island är medlem av Nato, men har inget eget flygvapen. Tidigare skötte USA luftförsvaret från sin militärbas på Island.

Men basen är nedlagd. 2007 inledde Norge sin bevakning av isländskt luftrum. Den sker tillsammans med Danmark, men Island har begärt hjälp från Sverige och Finland.

Frågan är känslig. Sverige har å ena sidan kommit med långtgående utfästelser om att bistå nordiska länder, men är samtidigt ännu alliansfritt. Vänsterpartiet har snabbt tagit ställning emot luftövervakning med hänvisning till att Island är med i Nato.

Socialdemokraterna ska diskutera frågan på sin riksdagsgrupp och har legat lågt med besked. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) tycker att vi alltid ska vara öppna för nordiska förslag om att agera gemensamt. Han framhåller att det inte handlar om övervakning för svenska stridsflygplan, inte det mer kraftfulla ”air policing” som betyder en beredskap att mer aktivt ingripa.

Sverige för också samtal med Finland, som inom kort också ska ta ställning. Där säger statsminister Jyrki Katainen att man är positiv, men att länderna fattar självständiga beslut. Men han säger ändå att antingen deltar båda länderna eller ingendera.

Låter som goddag yxskaft. Om båda länderna ska agera tillsammans kan de inte gärna fatta självständiga beslut.

I sak vore det bra om Sverige och Finland kan ställa upp och hjälpa Island. Det är rimligt att alla nordiska länder bidrar till att Islands luftrum inte står obevakat.

Frågan är dock egentligen större än så. Den visar att riktigt små ländernas självständighet i mycket är en chimär och beroende av andra länders välvilja.

Island förklarade sig självständigt 1944 och har egen valuta, egen statsförvaltning, egen utrikespolitik med mera.

Nyligen genomfördes en folkomröstning om att ändra grundlagen. Går den igenom blir det fler folkomröstingar och därmed mindre makt till parlamentet alltinget. Islänningarna kan ha fått blodad tand då de genom folkomröstningar förkastade avtal som alltinget hade gått med på efter finanskraschen.

Men faktum kvarstår. Landet har bara 320 000 invånare, inte mycket mer än Västmanland. Huvudstaden Reykavik är mindre än Västerås. Den egna valutan gör det visserligen lättare att parerara ekonominska obalanser Men de stora förändringarna och kraftiga fall gör allt uttrycket ”skvalpvaluta” rimlig.

Islands tuffa uppträdande i olika sammanhang bygger också på att andra och större länder vet att det skulle se illa ut att inte respektera ett litet och utsatt land. Men det finns inte resurser för en ordentligt utbyggd statsapparat och utrikesförvaltning på alla områden. Försvaret får som synes andra till stor del sköta.

Därför är oberoendet till stor del en illusion. Egentligen kunde Island tjäna på att ha samma modell till Norge som Färöarna har till Danmark. Det innebär stort självstyre, egna idrottslag, (som Sverige nyligen noterade i fotboll), men en riksgemenskap där den större enheten tar ekonomiskt ansvar för helheten. Det skulle det rika Norge klara utan problem.

Nu är detta inte realistiskt, men frågan om luftbevakning visar att Island i praktiken inte klarar sig utan hjälp av andra.

Mer läsning

Annons