Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frågan om vem som är svensk bekymrar fortsatt.

Nationaldagen börjar finna sina former, men vad som är svenskhet fortsätter att vålla huvudbry.

Annons
Nationaldagen.Britt Sandström, kommunfullmäktiges ordförande.

Det var så sent som 2005 som 6 juni blev officiell nationaldag. Det var ingen slump, utan visar Sveriges långa tid av inre och yttre fred. Länder med senare självständighet eller med en mer våldsam historia har lättare att koppla den nationella firandet till en särskild dag, som 17 maj i Norge.

Risken var därför att 6 juni skulle uppfattas som konstruerad. Åsikten att midsommar vore bättre som en folklig svensk högtid var inte ovanlig. Dessutom minskar nationalstatens betydelse. Varför då göra nationaldagen till helgdag?

De farhågorna ser ut att komma till skam. Firandet på Djäkneberget är ett av flera exempel på att nationaldagen börjar finna sina former. Många sluter upp och deltagarna har olika ålder eller etnisk bakgrund. Flera kommuner, däribland Västerås, hälsar nya svenska medborgare välkomna.

I en tid av ökat omvärldsberoende kontakter kan också finnas skäl att markera det som förenar inom ett land och stärka den egna självkänslan.

Nationaldagen blir på så sätt inkluderande. Då passar 6 juni, utan tidigare starka traditioner bättre. Midsommaren har en starkare koppling till äldre svenska traditioner och vore därför svårare att förena med en svenskhet som inte är kulturellt betingad.

För frågan om vem som egentligen är svensk fortsätter att bekymra. Statssekreteraren Jasenko Selimovic (FP) lyfter i ett inlägg i Dagens Nyheter fram att en invandrare i USA snabbt känner sig som amerikan, medan det i Sverige känns som om det tar flera generationer att bli svensk. Han vill ha en ny inkluderande svenskhet. Den ska likt USA bygga på författningen, rättigheter och skyldigheter snarare än på traditioner och kulturella koder.

Det är ingen ny åsikt, men i praktiken verkar attityderna sitta djupt. Det talas alltjämt om etniska svenskar. Selimovic använder för övrigt själv formuleringen svenskar och invandrare.

USA kan också vara svårt att jämföra med. Där har (nästan) alla en identitet som invandrare och där finns en stark tro på att det egna landet är bäst och ett föredöme för övriga världen. Det gör det lättare att vilja bli och känna sig som amerikan.

Kanada är ett annat land som har lyfts fram som ett gott exempel på integration. Men där är nationalkänslan ny och trevande. Statschefen (drottning Elizabeth) sitter i London och 30-50 procent av befolkningen i provinsen Québec vill lämna Kanada och bilda en egen stat. Men integrationen tycks fungera bra, trots att ”kanadensiskhet” verkar vara svårfångat.

Sverige har formellt öppnat för dubbla lojaliteter genom att införa dubbelt medborgarskap. Det betyder att även den som officiellt är svensk även kan ha formella bindningar och lojaliteter till ett annat land.

Det vore önskvärt att ordet svensk också mentalt mer skulle kopplas till medborgarskapet och inte till kulturella koder. Men trots att de flesta tycker så verkar det trögt med genomslaget. Här handlar det mycket om oss alla i vardagslivet, hur vi uttrycker oss och vad vi omedvetet ser som typiskt svenskt.

Sådant tar tid, men firandet av nationaldagen bidrar snarare än försvårar denna förändring av vad det är att vara svensk.

Mer läsning

Annons