Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Genom ekonomiska incitament är det lätt att förändra människors beteenden"

En gräns för politiken kan motiveras med att politikerna sällan vet bäst. Om statlig styrning ska fungera som tänkt vore detta en förutsättning.

Annons
Förbud. När ett förbud mot balkongbyggen nyligen diskuterades var det den estetiska aspekten snarare än skaderisken som problematiserades.

Bör det finnas gränser för vad som ska ordnas med politik? Frågan har aktualiserats genom flera utspel den senaste tiden. Inte minst frågan om Tobaksmuseet som Ledarsidan rapporterade om i går. Även den allt mer frekvent återkommande frågan om kvotering berörs av detta liksom frågan om EU:s klassificeringar av formen på gurkor.

Förra veckan diskuterades förbud av balkongbyggen på vissa av Stockholms gator. Syftet var inte säkerhet för förbipasserande utan var rent estetiskt. Det anses viktigare att förbipasserande har något vackert att titta på än att de boende kan dra fördel av sin bostad.

På DN:s ledarsida i går skrev statsvetaren Hans Bergström en krönika om hur privat välfärd skiljer sig från offentlig sådan. Slutsatsen var att bägge har sina för- respektive nackdelar, varför en kombination av dem är att föredra. Samma sak kan sägas gälla statens roll.

När en debattör efterfrågar mindre statlig inverkan inom en fråga beror detta sällan på att vederbörande inte bryr sig om frågan. Sannolikt är det snarare en följd av att debattören anser att det finns andra instanser än staten som kan hantera frågan bättre. Det finns inte ett egenvärde i att det offentliga sköter en verksamhet om en privat aktör kan sköta den lika väl till samma kostnad för kunderna.

Denna princip gäller även då politiker hotar med lagstiftning så snart ett problem uppstått inom en bransch. Vi varken kan eller bör lagstifta om allt men genom att lagstiftning så ofta används som medel för att komma åt ett problem har lagstiftningen som medel för att komma åt oönskat beteende blivit ett slags norm.

Att det skulle vara för få kvinnor i bolagsstyrelser ordnas enligt denna retorik medelst kvotering. Fetma hos medborgarna löses med sockerskatt och ett skevt uttag av föräldraförsäkringen med jämställdhetsbonus.

Genom ekonomiska incitament är det lätt att förändra människors beteenden. Syftet är ofta gott men problemet med denna typ av resonemang är att det förutsätter att politikerna är de som vet bäst. Men om gemene man anses för lättlurad för att kunna ta ansvar för de egna besluten, vad är det då som säger att politikerna skulle vara bättre på det?

Den svenska staten är omfattande, skattetrycket uppgick förra året till 44,4 procent av BNP. I boken Fem reformer som inte kostar en spänn konstaterar statsvetaren Peter Santesson att fördelning inte längre handlar om vem som ska ha rätt till skattemedel, utan om i vilken turordning pengarna ska fördelas. Det offentligas roll bör tydliggöras. För att politiken ska vara effektiv och användandet av skattepengar prioriteras rätt bör politiken ha tydliga gränser.

Oaktat hur stor staten växer sig kommer den alltid att ha begränsade resurser i form av tid, pengar och personal. Prioriteringar kommer alltid att ske även om alla ska med. Att då minska antalet möjliga områden som politiken kan omfatta skulle skapa mer utrymme att prioritera de viktigaste ¿frågorna, även med ett mindre skattetryck.

För det är sällan de som verkligen behöver stöd som hörs mest, och därmed prioriteras, när skattepengarna ska fördelas. Allt går inte att ordna med politik just på grund av detta. Ju mer som styrs centralt, desto färre röster hörs.

Mer läsning

Annons