Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grekland har levt över sina tillgångar, fuskat sig in i eurozonen och inte kommit tillrätta med skattefusk och korruption.

Takten i åtstramningarna borde gå att diskutera. Om protesterna däremot skulle stoppa saneringen av Greklands statsfinanser hotar statsbankrutt eller inflation och en fördjupad kris för EU.

Annons
Glaskrossarprotest. Demonstrationerna i Aten mot åtstramningarna urartade i kravaller och krossade glasrutor.foto: scanpix

I går röstade Greklands parlament igenom det hårda saneringsprogrammet. Det skedde efter att proteststrejkerna och demonstrationerna dagen före hade urartat och lett till flera bankanställdas död. Det fick i sin tur de bankanställda att gå i strejk (!) i protest mot kollegernas död.

Grekernas problem är för höga kostnader, stora underskott och offentlig skuld. Sådant måste lösas genom att fler kommer i arbete genom att kostnadsnivån sänks. Då framstår det inte direkt som konstruktivt att de som faktiskt har ett arbete strejkar.

Det finns skäl att kritisera euroländernas senfärdighet med att ställa ut garantier och lån. Situationen har därmed förvärrats och risken att krisen sprida till fler länder har ökat.

Takten i åtstramningarna är inte heller självklar. I Storbritannien, med nästan lika stora budgetunderskott som Grekland, har två av de tre stora partierna hävdat att tillväxten måste återkomma innan åtstramningarna tar fart. Det alternativet har aldrig funnits för euromedlemmen Grekland, som har fått börja budgetsaneringen snarast möjligt trots att krisen i världsekonomin inte är övervunnen.

Takten i saneringen och euroländernas agerande kan således ifrågasättas. I grunden kan dock Grekland inte komma ifrån en smärtsam anpassning. Landet har länge levt över sina tillgångar, fuskade sig in i eurozonen och har inte förmått komma tillrätta med skattefusk och korruption.

Den insikten finns hos regeringen, där den nye premiärministern Georgios Papandreou oförskyllt ha fått ansvaret för företrädarnas försyndelser. Det verkar dock mer tveksamt om samma insikt finns i stora delar av folkopinionen. Breda folkgrupper behöver inte applådera nedskärningar och skattehöjningar, men politikernas beslut måste accepteras.

Lettland och Irland har liknande obalanser, men där genomförs kraftfulla och smärtsamma saneringar utan omfattande strejker, demonstrationer och kravaller. De länderna visar, liksom Sveriges budgetsanering under 1990-talet, att det går att genomföra smärtsamma politiska beslut. För att lindra dagens kris i eurozonen krävs att befolkningen i de sydeuropeiska länderna visar samma tålamod. Här är erfarenheterna från Grekland hittills inte uppmuntrande.

Det har i sin tur lett till vildvuxna spekulationer om eurons sammanbrott. En sådan utveckling är föga trolig. Det är svårare att gå ur än att gå in i en valutaunion. På längre sikt måste dock alla länder i en valutaunion följa reglerna och vårda konkurrenskraften. Sker inte det kommer problemländerna att falla tillbaka och arbetslösheten där att öka. Alternativet blir då att människor får flytta till andra länder för att hitta arbete.

Dagens kris är ett dyrköpt tecken på att skeptikerna mot en stor valutaunion utan gemensam skatte- och finanspolitik ser ut att ha haft rätt. Grekland och andra länder sitter i en rävsax. De måste sanera sina finanser, annars kan krisen spridas och skuldsättningen bli så stor att ett annat spöke från det förgångna kan dyka upp. Hög inflation är ett oordnat och nyckfullt sätt att skriva ned stora skulder. Med en fördjupad skuldkris kan dock en inflationschock framstå som den sista utvägen.

Mer läsning

Annons