Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grupptänkande leder fel i synen på muslimer, men kan förefalla mer rimlig när det gäller exempelvis samer.

När muslimer ses som ett kollektiv
i stället för som individer ökar rädslan och misstron. Även välvilligt grupptänkande kan vara missriktat.

Annons

Majoriteten för förbud mot minareter i Schweiz byggde på en rädsla för att muslimerna blev fler och stod för något annorlunda. Det är inte heller ovanligt att lyfta fram muslimer som en speciell minoritetsgrupp, antingen hotfull eller särskilt utsatt för förtryck och diskriminering.

I ett inlägg på Dagens Nyheter i går vände sig Dilsa Demirbag-Sten mot synen på muslimer som ”skäggiga män”. Hon menar att medier och välvilliga myndigheter har befäst en bild av mer extrema riktningarna som representanter för alla muslimer.

Men enligt henne är de flesta svenska muslimer lika sekulära som alla andra svenskar.

Det kommer dock inte fram genom att islamistiska grupper har lyfts fram av medier, politiker och det kulturella etablissemanget.

För att kompensera rasism och diskriminering har det beviljats pengar och resurser till ett muslimskt identitetsbyggande. Men det har i sin tur stärkt de här grupperna, vilket i sin tur ger islamofobiska grupper nya argument. Utvecklingen kan hamna i en ond cirkel.

Demirbag-Sten vill i stället lyfta fram individen och de mänskliga fri- och rättigheterna. Människor är olika och bör inte definieras efter grupptillhörighet. Men i svenskt kulturliv har enligt henne populära postkoloniala teorier lett till att betoningen av individuella fri- och rättigheter relativiserats.

Det låter klokt. Men samma dag fanns ett inlägg i Svenska Dagbladet från DO Katri Linna och Sametingets styrelseordförande Sara Larsson. Där får regeringen kritik för att inte ta tillräcklig hänsyn till samerna som grupp. Sveriges ambitionsnivå sägs

vara för låg och har fått kritik av bland annat FN-kommittén för mänskliga rättigheter. En politik som tar sin utgångspunkt i samernas rättigheter som urfolk efterlyses, och som ”tar avstånd från och bryter mot befintliga diskriminerande strukturer”.

Det är formuleringar som anknyter till mycket av vad Demirbag-Sten kritiserar. Samerna skall respekteras som grupp, och ges rättigheter som grupp i stället för som individer. Förtryckande strukturer lyfts fram, och det brukar bli ett argument att inte utgå från individuella rättigheter och individens egna ”formellt fria” val.

Det visar hur snårig frågan är. Kritik av FN-organ bör visserligen tas med en nypa salt, där finns representanter för ickedemokratiska länder. Men samer som grupp har diskriminerats i Sverige och små kulturer kan behöva stöd för att kunna motstå en stark press från majoritetssamhället.

Grupptänkande leder fel i synen på muslimer, men förefaller mer rimlig när det gäller exempelvis samer.

Det finns dock alltid gränsdragningsproblem när grupper ges särskilda rättigheter. Vem skall ingå? Det kan vara lättare sagt än gjort att få rättvist. Skall det bygga på livsstil, egen uppfattning eller blodsband? Är det skillnad på självvalda grupper som religioner (i varje fall i länder där det är lagligt att byta religion) och andra som man inte själv kan ändra?

Någon entydig och alltid fungerande lösning går därför knappast att finna. Men utgångspunkten bör vara individen och de mänskliga fri- och rättigheterna. Sedan kan det finnas lägen där grupptillhörighet kan behöva vägas in, men de bör vara undantag från huvudregeln.

Dagens på flera håll ökande misstro mot muslimer visar farorna med att utgå från gruppen framför individen, och inte erkänna de stora individuella olikheter som alltid finns.

Mer läsning

Annons