Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunilla Carlsson har därför en mer kritisk grundsyn till sitt eget fögderi än vad som är vanligt bland ministrar.

Det är ett tecken i tiden att regeringen lägger till ekonomisk tillväxt som ännu ett mål för biståndet. Inriktningsmålen är alltför mycket en spegling av tidsandan i Sverige.

Annons
Hur utveckla bäst? Kommer ett nytt mål om ekonomisk tillväxt att innebära några praktiska förändringar av verkligheten i Afrika?foto: scanpix

Regeringen beslöt nyligen att lägga till ekonomisk tillväxt som ny biståndspolicy. Det kan tyckas förvånande att inte ekonomiska framsteg tidigare har varit ett uttalat mål för det svenska biståndet.

Poängen med bistånd är ju att minska fattigdomen och skapa förutsättningar för utveckling. Då krävs växande ekonomiska resurser. Även de som är skeptiska till fortsatt ekonomisk tillväxt i den rika världen brukar mena att tillväxten behövs i fattiga länder.

problemet var dock inte att det svenska biståndet saknade mål. Snarare är målen väl många och avspeglar tidsandan i Sverige. När socialism och jämlikhet hade en starkare ställning var jämn fördelning och mobilisering viktiga mål. Pluralistisk demokrati ansågs mindre viktigt. Svenskt bistånd gick ofta till enpartistater som Vietnam eller Zimbabwe.

Här har inställningen svängt till det bättre. I dag är demokratibistånd prioriterat, mänskliga rättigheter och fria val anses lika viktiga i fattiga som i rika länder. Miljö och jämställdhet är andra mål för biståndspolitiken.

Det är svårt att invända mot målen i sig. Bistånd som ger kvinnor mer utbildning och ekonomiskt oberoende har en stark positiv sprängkraft. Visst behöver biståndet bidra till miljömässigt hållbar utveckling. Utan demokrati och med korruption riskerar utvecklingen att gå i stå.

Risken är bara att alla önskvärda mål gör enskilda biståndsprojekt svårare att utvärdera. Det gäller att inte göra biståndet byråkratiskt och i onödan göda utvärderingskonsulter.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har varit en ovanlig minister. Normalt får partier och personer ansvar för områden de ”brinner” för och vill utveckla och stärka. Så är det inte med Moderaterna och biståndet.

De har som enda parti varit emot målet om att en procent av BNP skall gå i bistånd. Gunilla Carlsson har därför en mer kritisk grundsyn till sitt eget fögderi än vad som är vanligt bland ministrar.

Det kan ha gjort det lättare att genomföra en del nödvändiga reformer. Regeringen har minskat antalet samarbetsländer. Fokuseringen på resultatet har blivit tydligare. Demokratibiståndet har lyfts fram.

Det finns problem med enprocentsmålet. När svenskt ekonomi växte snabbt kunde biståndsmyndigheterna ha svårt att göra av med alla nya pengar på bra projekt. När ekonomin, som det senaste året, i stället krympte rejält blev det i stället mindre pengar till biståndet. Kvalitet bör gå före kvantitet.

Samtidigt är det viktigt att försvara biståndsviljan och de många människornas engagemang. Här har enprocentsmålet varit en viktig markering. Biståndet är så mycket mer än statliga insatser. Även om uppföljning och kontrollen kan behöva förbättras är det angeläget att ideella organisationer kan driva egna biståndsprojekt med ekonomiskt stöd av staten.

I går gick regeringen in och tog biståndsmyndigheten Sida i örat för att den ville dra in tjänster i Afghanistan. Det är ovanligt, och antyder en misstro mellan ministern och Sida. Tidigare har också höga Sidachefer protesterat mot Gunilla Carlsson. Det kan vara bra med nya kvastar, men det gäller att inte sopa ovarsamt.

Mer läsning

Annons